Kapitel 27 - Sista kapitlet
November 2013
Hon suckar djupt och lägger ifrån sig pennan. Sträcker ut fingrarna, känner att hon fått kramp efter att ha skrivit så mycket. Det ljusnar redan utanför. Regndropparna rinner sakta utmed fönsterglaset, solen letar sig fram över hustaken. Hon lägger ifrån sig högen av papper. Rätar på sig och känner sig konstigt nog pigg. Hon går in i köket och sätter på kaffekokaren, frigör köksbordet från tidningar och sjunker ned på stolen. Hon andas långsamt. Känner det som om hon just vaknat upp ur en dröm. En mardröm. Det känns inte verkligt, det är så avlägset nu – som någonting långt, långt borta, för så länge sedan. Det här är mer verkligt – det lilla köket, de små värmeelementen, ljudet av bilar ute på gatan, solljuset över hustaken, människor som rör sig...
Det hörs steg i trappen utanför. Klampande, snabba steg, som om någon springer. I nästa stund slits ytterdörren upp och en lång figur kommer insnubblandes.
-Vilja! Ropar Vidar, godmorgon! Är du redan uppe?
-Jag var vaken hela natten, säger hon, jag satt uppe och skrev.
-Du är ju hopplös, skrattar han. Ska vi ta en promenad?
-Gå ut du i förväg, så kommer jag, säger hon. Jag ska bara byta om.
-Okej, jag väntar vid caféet på hörnet då, du vet där de har nybakta scones.
-Jag kommer, vi ses om en stund.
Vidar försvinner ut igen och hon kan höra hans steg klampa sin väg nedför trappan där utanför.
Sakta går hon genom rummet, stannar till vid högen av papper.
Hon kan se Antes ansikte framför sig, men det verkar suddigare nu. Som om han kommer från en dröm. Det var så länge sedan. Ändå har hon inte lyckats glömma. Ändå minns hon, in i detalj, allting. Hon levde som i en bubbla. Hennes liv...
Idag är hon någon annan. Hon är Vilja.
Vilja rätar på ryggen virar en stickad halsduk omkring sig. Hon knäpper kappan ända upp till halsen, sticker fingrarna i ett par svarta fingervantar och sträcker sig efter väskan på skrivbordet.
Genom fönstret kan hon se hustaken, de verkar breda ut sig i oändlighet. Solen har stigit mot himlen nu, jagat undan det mörka. Regndropparna smälter bort.
Hon griper tag om nyckelknippan och går ut genom dörren, låser dörren efter sig och rusar ned för de branta trapporna. Öppnar porten och kliver ut i morgonljuset.
Hon promenerar iväg.