tradgardsmastarensbarn.blogg.se

Januari 2004 

Det regnar. Vilja ser ute genom fönstret på den övergivna skolgården, regndroppar som rinner utmed fönsterglaset. Hon får syn på en liten ensam figur som rör sig på andra sidan skolgården, en person endast iklädd t-shirt fast det regnar, t-shirten klistrar mot Antes kropp.

-Vilja?

Reginas röst får Vilja att hastigt vända sig om. Fröken står i dörröppningen med en bunt papper i famnen, hon marscherar in i rummet och sätter sig ned på andra sidan bordet från Vilja.

-Var är dina föräldrar? Säger hon.

-De är nog på väg, säger Vilja.

-Vad bra. Då väntar vi på dem då.

Tystnaden faller för en stund. Allt som hörs är klockans enträgna tickande. Vilja sneglar mot fönstret för att se var Ante tog vägen.

-Ja, du Vilja, vi kan väl prata lite du och jag, lärare och elev, eller hur?

-Okej.

-Du är väldigt tyst i klassen, säger Regina och placerar sina armbågar på bordsskivan. Hon lutar sig lite närmare och Vilja kan se de sneda framtänderna, hur läppstiftet blivit lite kornigt.

-Jag skulle vilja att du tog lite mer plats. Du klarar dig ju bra på proven men jag vill se att du hänger med på lektionerna också.

-Men om jag klarar mig på proven, säger Vilja, varför måste jag då prata i klassrummet?

Regina höjer blicken, hon verkar förvånad över Viljas invändning.

-Det är så vi gör det här,säger hon, det är viktigt att vara aktiv på lektionerna, klara av proven och såklart skriva i periodhäftet. Jag tycker förresten att du skrivit lite slarvigt.

Hon rotar bland sina papper och får upp Viljas häfte. Det är nästan dubbelt så stort som ett A4-papper, ett handgjort skrivhäfte som föräldrarna satt ihop vid terminens början. ”Människolära” står det på framsidan med tjock grön färgpenna.

-Du skriver i tryck, säger Regina, vi vill att ni skriver i skrivstil.

-Jag tycker det är lättare att läsa tryckbokstäver, säger Vilja.

-Det är för att du inte övat tillräckligt på skrivstil, svarar Regina skarpt. Gjorde du det hade du kunnat skriva både tydligt och fint.

Hon öppnar boken och kisar genom sina glasögon ned på Viljas små klottriga bokstäver.

-Titta här, slarvig skrivstil. Det märks att du inte lagt ned mycket tid på det här.

-Men har du läst texten! Invänder Vilja, jag skrev ned allt som du sa!

-Vi vet att du kan skriva, Vilja, du behöver inte anstränga dig för att visa oss det. Nu pratar jag om hur du skriver. Ett periodhäfte ska vara vackert! Esmeralda, till exempel, gjorde en fin ram av blommor på varje sida och illustrerade också. Det är vad som ger ett bra omdöme.

-Okej, suckar Vilja och sänker blicken.

-Du är visst lite slarvig, säger Regina, inte sant?

Steg hörs i korridoren utanför och det knackar på dörren. Viljas föräldrar dyker upp, iklädda regnkläder.

-Jag är ledsen att vi blev sena,säger mamma, men nu är vi här i alla fall.

-Utvecklingssamtalet är ju ett väldigt viktigt tillfälle, säger Regina, både för barnet och för er föräldrar.

-Självklart är det viktigt, säger mamma, vi tar det på allra största allvar, det är mycket viktigt för oss att engagera oss för vår Viljas skolgång.

Hon klappar Vilja på axeln och de sätter sig båda vid bordet, på ömse sidor om Vilja.

-Hur gick basaren? Frågar mamma och Reginas ansikte spricker upp i ett leende.

-Mycket bra, klassens bakverk var mycket uppskattade.

-Så trevligt, ni måste få mycket beröm. Det är ju en så fin klass, säger mamma med ett leende. Tack vare dig, såklart.

Regina ler hon också,

-Ja, vi tycker ju så mycket om varandra, klassen och jag, eller hur, lilla Vilja?

Vilja nickar utan att säga något.

-Det är många av de andra lärarna som tycker att vår klass är duktig. De är inte så stökiga som vissa av de andra klasserna.

-Men det förstår jag, säger mamma och lägger huvudet på sned. Klassen har ju haft dig med sig sedan första klass, det är så viktigt med stabilitet för barnen, istället för att hålla på och byta lärare hela tiden.

-Ja, flera av de andra klasserna har ju bråkstakar. I vår klass är de minsann små änglar, säger Regina. Det handlar om förtroende. De litar på mig och jag på dem, vi känner varandra.Och det förekommer ingen mobbning heller som det gör på många av de kommunala skolorna.

-Det är jag så glad för! Vilja är så glad varje dag hon går till skolan, säger mamma och klappar Viljas axel igen. Tänka sig, om hon gått i en kommunal skola! Jag är så glad att hon kan växa upp och utvecklas i en sån här trygg och inspirerande miljö. Här ser man ju helheten i människan.

-Det är vad pedagogiken går ut på, instämmer Regina, vi ser hela människan. Det är därför vi till exempel har riktat in oss på människokroppen i Människokunskapen den här terminen. När barnen blir äldre kommer vi ju prata om människans hjärna, det inre i människan, så att säga. Då kommer de få en helhetsbild i slutändan.

-Det låter verkligen roligt, säger mamma. Vilja tycker ju så mycket om att skriva, eller hur Vilja?

-Ja, det märks. Hon är mycket duktig på att uttrycka sig kreativt i skrivandet. Vi har visst en liten författare i klassen.

Regina skrattar och mamma stämmer in.

-Ja, så roligt när man får kontakt med barnen, säger Regina och torkar sig kring ögonen med handen.

-Och det går bra för Vilja i skolan?

-Mycket bra, hon klarar sig bra i alla ämnen, så det är  inga problem. Om ni ursäktar, lägger Regina till, tänkte jag sluta lite tidigare idag. Jag ska träffa min dotter.

-Ja men det är helt förståeligt. Då får vi tacka för samtalet då. Alltid roligt att få en inblick i Viljas skolgång.

-Nöjet är på min sida, det är så roligt med engagerade föräldrar!