tradgardsmastarensbarn.blogg.se

September 2003

En liten fjäril flaxar mot fönsterglaset, dunsar emot det och fortsätter att flaxa med de ljusblå vingarna. Solen som lyser igenom fönsterglaset faller ned över golvet och skapar långa skuggor. Gardinerna är dragna åt sidan, det står en krukväxt i fönstret med stora blekgula blommor som Vilja inte vet namnet på. Hon tittar upp mot fjärilen, följer den med blicken där den förtvivlat flaxar för att ta sig ut, krockar med fönsterglaset igen och slungas bakåt. Vilja reser sig upp från bänken där hon sitter och går bort mot fönstret. Fjärilen är högt upp nu, vid fönstrets ena hörn och vingarnas ihärdiga flaxande skapar ett lågt smattrande läte som av en solfjäder. Vilja sträcker sig upp och famlar med fingrarna efter fönsteröppnaren, lyckas precis nå den med ena handen när en röst ropar upp hennes namn.

-Vilja!

Hon vänder sig om där hon står under fönstret och ser att dörren till sjuksyster precis har öppnats. I öppningen står fröken Regina i sin vanliga randiga tröja och ett vitt förkläde över.

-Det är din tur nu, säger fröken och Vilja kastar en blick bakom sig innan hon går fram till fröken.

-Är du nervös? Frågar fröken och Vilja skakar på huvudet.

-Du kan komma in, stäng dörren efter dig.

Vilja lyder, hon kliver in i rummet och stänger dörren tyst. Hon blir stående och ser sig om i rummet. Vita gardiner hänger för fönstren, en brits står längre bort. Ifall någon skulle svimma, tänker Vilja, eller dö! Hon ryser.

Fröken har satt sig ned bakom skrivbordet med en hög papper, en spruta ligger bredvid henne och Vilja stirrar på den vassa nålen.

-Jag tänkte att ni skulle känna er tryggare, säger fröken medan hon klottrar i papprena, om jag tog stelkrampssprutan. Jag är ju utbildad sjuksköterska, hon lägger ifrån sig pappret och tar fram nästa, så det känns kanske lite bättre för er, avslutar hon, att jag tar sprutan. Inte sant?

Hon ser upp,

-Du kan sätta dig ned först, ingen mening att stå där och glo.

Vilja sätter sig ned på den yttersta stolskanten och kan fortfarande inte slite blicken från nålen. Hon undrar hur vass den är.

-Så, säger fröken, jag har lite saker att fylla i här. Din vikt och längd står här, det är från förra månaden så jag tror knappast att det har ändrats sedan dess.

Hon skrattar och Vilja kan se att det kommit lite rött läppstift längst ner på framtänderna.

-Så, Vilja, mår du bra?

Fröken ser upp och tittar på Vilja med intensiv blick.

-Ja, nickar Vilja.

-Är det säkert det?

Vilja nickar igen.

-Du är lite tyst, säger fröken, men du kanske bara är blyg. Det skulle inte skada om du tog lite mer plats, Vilja, pratade lite mer på lektionerna. Det här är ju inget utvecklingssamtal, lägger hon till med ett leende, jag är bara nyfiken. Du vet att du kan berätta om det är något för mig.

Vilja nickar.

-Hur känns det här då? Säger fröken och tar upp sprutan, du kan gå och sätta dig där borta på britsen och kavla upp tröjärmen.

Vilja tittar bort när fröken sätter i sprutan. Det är bara ett litet stick, sen är det över. Fröken smörjer in henne med salva efteråt och sätter på ett plåster.

-Så, då kan du ta med det här pappret till dina föräldrar, säger Regina. Nu är den nästas tur.

Vilja skyndar sig ut ur rummet.

Det regnar. Hösten är på vägm luften har blivit kyligare och fuktigheten hänger i luften som ett täcke. Det är sista dagen innan höstlovet och de flesta barnen i klassen ska åka bort, vissa åker till sina sommarställen, andra ska åka utomlands.

Vilja dröjer sig kvar i kapprummet efter deras sista lektion i Musik, hontar god tid på sig att knäppa kappan medan hon ur ögonvrån kan se Esmeralda som är på väg ut.

-Var ska du på höstlovet, Vilja? Frågar Esmeralda.

-Jag vet inte riktigt, jag tror vi ska vara hemma.

-Jaha, säger Esmeralda, jag ska åka till Wien med pappa, han ska jobba där.

-Ha så roligt.

-Vi ses!

Esmeralda försvinner ut och Vilja blir ensam kvar. Hon ser att Antes jacka fortfarande hänger kvar och smyger försiktigt in i klassrummet igen. Stolarna står staplade längsmed väggarna och genom fönstret faller blekt solljus in, skapar långa pelare över det ljusa trägolvet.

-Ante?

Inget svar. Hon tar några försiktiga steg in i klassrummet och blir uppmärksam på ett ljud bortifrån pianot, ett raspande.

-Ante? Upprepar hon.

Han sitter på golvet bakom pianot, liksom gömd, med knäna uppdragna och ansiktet gömt i händerna. Allt hon kan skymta av hans anskte är pannan, och så det rufsiga håret. Han vänder sig bort när han hör henne komma.

-Gå iväg, mumlar han.

-Vad har hänt?

Hon sjunker ned bredvid honom på golvet.

-Inget, låt mig vara!

-Har Regina sagt någonting dumt?

Ante tittar upp och hans rödstrimmiga ansikte blir synligt.

-Hon kommer ringa hem till mina föräldrar, utbrister han. För att jag inte gör läxorna.

-Kommer de bli arga? Frågar Vilja försiktigt.

-Pappa kommer, han säger att han inte vill skämmas över mig, säger Ante och ser på Vilja genom tårarna, jag vill ju göra honom stolt. Han tycker bara att jag är värdelös.

-Säg inte sådär, oavsett hur du presterar så älskar han dig ju, säger Vilja tröstande. Men Ante bara skakar olyckligt på huvudet.

-Du känner inte min pappa.

-Åh, Ante, alla föräldrar älskar sina barn.

-Kan du följa med mig? Frågar Ante, han kommer inte bli lika arg om du är där.

-Jag lovade mamma att komma hem direkt efer skolan, börjar Vilja, men tystnar. Jag följder med.

Ante bor i en av de slitna fyravåningehusen i en förort några tunnelbanestationer bort. Det är ett grådaskigt hus uppe på en blåsig kulle, utanför finns en fotbollsplan och bakom den en stor parkeringsplats. De går upp för den långa backen, Ante är tyst och tittar ned i marken.

-Det finns inga blommor här, säger Vilja när de kommer fram till huset.

-Vem skulle ha tid att plantera blommor, menar du? Säger Ante.

-Utanför mitt hus växer det alltid blommor, men.. äsch, blommor är ganska tråkiga ändå, lägger hon till.

Ante bor på fjärde våningen i en liten tvåa. Det är mörkt när de kommer in i hallen, persiennerna är fördragna trots att klockan knappt är tre och stolarna i hallen är belamrade med saker; kläder och böcker, dvd-filmer..

-Vi håller på och rensar ut lite, säger Ante ursäktande. Mamma har inte haft tid att ordna det ordentligt, hon är så trött.

-Ante... hörs en svag röst inifrån det stängda sovrummet.

-Jag är hemma, mamma, säger Ante. Vänta där, säger han viskande till Vilja och försvinner sedan in i sovrummet. Under tiden böjer sig Vilja ned och snör av sig skorna. Hon kikar in i vardagsrummet och efter att hennes ögon vanjt sig vid dunkelt kan hon urskilja möbler, bokhyllor och en stor svart skinnsoffa. Det luktar rök, rök som bitit sig fast i möbler och väggar.

Ante kommer ut ur sovrummet igen och stänger dörren tyst efter sig.

-Mamma mår inte så bra, säger han, hon orkar inte träffa någon just nu. Vi får vara tysta så att hon inte får huvudvärk. Ska vi koka te?

Vilja sätter sig ned på en stol i köket medan Ante tar fram vattenkokaren och öppnar skafferiet.

-Vi har inget att äta just nu, säger han.

-Det gör inget, te går bra.

Ante böjer sig fram och sätter på varmvattenkranen,

-Det går snabbare med varmvatten, säger han, då behöver vi inte ens koka vattnet.

-Så kan man inte göra, säger Vila chockat och reser sig upp, det är farligt att dricka varmvatten.

-Varför det? Det går snabbare.

-Bakteriet och sånt, tror jag, säger Vilja, vi kokar istället, det gör inget om det tar tid.

Efter att ha satt på vattenkokaren går de in i Antes rum. De sätter sig ned på golvet och Vilja ser sig om på den stora fotbollsaffichen som hänger över Antes säng.

-Är din mamma sjuk? Frågar hon Ante och han rycker på axlarna och fingrar på sin tekopp.

-Nä, eller jo, kanske. Hon blev arbetslös och så, äsch det är svårt att förklara. Men hon är ledsen ibland bara, då behöver hon vara ifred.

-Min mamma kan också bli det, säger Vilja förstående, hon har migrän ibland, då måste hon ligga alldeles still i ett kolsvart rum för allt ljus får det att göra ondare. Och så måste vi vara jättetysta, jag får inte ta hem kompisar när mamma har migrän.

-Min mamma har migrän väldigt länge, säger Ante, det är tur att jag kan hjälpa till att ta hand om henne.

-Kan inte din pappa göra det? Frågar Vilja.

-Nä, han jobbar ju.

Det hörs fotsteg i trappan. Klockan närmar dig sju. Utanför är det mörkt, det har börjat regna också, ett smattrande regn, det låter som små pistolkulor mot fönsterglasen. Vilja och Ante sitter på golvet i Antes rum med tidningar utspridda runt sig. De klipper bilder från tidningar och klistrar fast på ett vitt a4-papper. Ante håller just på att klippa ut en bild på Zlatan som dribbar bollen vid sina fötter, men han stannar plötsligt till.

-Pappa är hemma, säger han bara och reser sig upp. I nästa stund slås ytterdörren upp, klampande steg i hallen och någon som muttrar,

-Fan, har ungjäveln lämnat skorna mitt framför dörren!

-Oj, säger Vilja och tittar på Ante, jag glömde att ställa iordning mina skor.

Stegen försvinner in i köket och de kan höra ljudet av kylskåpsdörren som öppnas.

-Ante! Ropar rösten, Ante, är du där? Kom får jag prata med dig!

-Jag kommer, pappa, svarar Ante, och Vilja följer med honom ut i köket.

Antes pappa står med ryggen mot dem och rotar i kylskåpet. Vilja ser hans breda axlar med tatuering på ena armen, håret som står lite på ända och  axlarna som liksom skjuter framåt, ryggen är böjd.

-Pappa, jag har en kompis med mig idag, säger Ante.

-Jasså, ja ser man på!

Antes pappa har skägg, ögonen glänser under ett par buskiga ögonbryn. Han ser snäll ut, tänker Vilja, trots att han är så stor och har tatueringar.

-Har du en brud med dig, säger pappan, äntligen är det lite vett i dig, va, nån grabb kanske det blir av dig i alla fall. Han rufsar om Antes hår med handen och Ante sneglar på Vilja.

-Och vad heter du, då? Frågar Antes pappa.

-Vilja, säger Vilja och ler försiktigt.

-Jasså, vad är du du vill då? Han skrattar åt sitt eget skämt, ett bullrigt, lite hest skratt.

-Nej, vet ni ungdomar, nu ska jag ta en öl och titta på TV, det förtjänar jag efter en dags slit på jobbet, det gör ja, va?

-Ja, pappa, säger Ante och tittar ned i golvet.

-Ska du inte berätta för honom? Viskar Vilja i Antes öra när pappan försvinner ut i vardagsrummet.

Ante skakar bara på huvudet.

-Inte idag.