tradgardsmastarensbarn.blogg.se

December 2007 

De sitter tysta i vardagsrummet. Ute faller snön, alldeles ljudlöst och stilla. Ute i köket dukar mamma bordet, det klirrar av bestick och någonting puttrar på spisen. Radion står på och spelar julmusik, Peter Jöback vrålar ut sitt ”Viskar en bön” och mamma gnolar med i takt till musiken. Vilja sitter i soffan med benen uppdragna under en filt, hon skalar en clementin och doften av frisk citrusfrukt fyller rummet, för Vilja är det doften av jul. Vidar sitter på golvet med en bok. Han bläddrar långsamt och kisar i dunklet.

-Vad läser du? Säger Vilja och kastar en hastig blick åt hans håll.

-En bok om samhället, säger Vidar, det handlar om klassamhället, hur kapitalisterna förtrycker arbetarna.

-Mhm, säger Vilja, får du läsa sånt på din skola?

Vidar tittar på henne med ett leende i mungipan.

-Kan du lova att hålla en hemlighet? Frågar han.

Vilja betraktar honom noggrant.

-Vad är det?

-Kom.

Han tecknar åt henne att komma närmare och hon lägger motvilligt ifrån sig blocket hon hållit på att skriva i.

-Vad är det, Vidar? Jag vet inte vad du håller på med, du kan inte skämta med mig nu, jag orkar inte.

-Syrran, säger han och lägger armen om henne. Jag skämtar inte med dig.

-Kalla mig inte syrran, mumlar hon, det är slang och inte ett riktigt ord...

-Du är helt hjärntvättad av den där skolan, säger Vidar. Du är kuvad, jag ser det på dig, du försvinner mer och mer in i dig själv. Jag känner dig, Vilja!

-Jag vet inte vad du pratar om, säger Vilja och försöker frigöra sig från Vidars arm runt henne, sluta.

Men han vägrar släppa taget. Istället vänder han sitt ansikte mot hennes, och deras ögon är så nära varandra att det blir suddigt.

-Såhär är det, Vilja, säger Vidar. Jag klarade inte av att gå i den där skolan, jag fick för fan nog! De försökte tvinga mig att bli någon jag inte var, jag fick inte ha på mig vad jag ville, och jag fick alltid skulden så fort något hände. Jag blev mobbad av några killar i klassen, men de sa bara att jag var överkänslig och inte tålde skämt. De stod alltid på mobbarnas sida, de där lärarna, för de var ju de populäraste i klassen, och lärarna trodde aldrig att deras favoritelever kunde göra någon illa. Jag, däremot, var inte någons favorit. Jag var det svarta fåret, jag har alltid varit det svarta fåret, Vilja.

-Men, varför sa du inget? Vilja drar sig undan en bit för att kunna se Vidars ansikte bättre. Varför sa du inget till mig, eller mamma och pappa?

-Jag skämdes väl, det gör man ibland när man blir mobbad, förstår du, och förresten hade det inte spelar någon roll. Lärarna hade aldrig trott mig ändå. De ville inte se, och därför såg de inte. Så jag började göra som jag ville. Jag sa ifrån till lärarna, sket i reglerna... ifrågasatte saker som de gjorde... och då blev jag bråkstaken i deras ögon. Det var därför mamma och pappa tyckte det var bäst att jag bytte skola, de tänkte väl att de skulle bli bättre då. Så de ville skicka mig till en annan Waldorfskola i Tyskland, men jag vägrade, jag sa att jag ville till England. Så de letade upp en Waldorfskola i England som jag skulle gå i... men Vilja...

Vidar lutar sig fram mot henne igen och hans ögon är fyllda av sorg. Han sänker blicken, harklar sig lite och tittar på henne igen.

-Jag hade fått nog av den där galna skolan. Det är en sekt, Vilja, alla skyddar varandra. Jag hade fan fått nog! Så jag åkte till London och började på en vanlig skola, fattar du, en VANLIG skola! Det var det bästa jag gjort i mitt liv!

-Men... jag förstår inte, säger Vilja och stirrar på honom. Ljög du för mamma och pappa?

-Jag var tvungen, då kunde de fortsätta att vara lugna. I deras värld... ja, de fattar bara inte, Vilja. De tror ju att Waldorf är konstnärligt och att man ser hela människan och allt det där – de har gått på hela det där flummet. De gör det ju inte för att vara elaka, de tror att allt är så fint och speciellt, men det är det ju inte, det vet du själv, Vilja.

-Men... du går i en vanlig skola, säger Vilja, är det inte svårt?

-Inte alls. Det var en frihet. Lärarna ser på mig som en vuxen, tänkande människa. Jag får läsa andra böcker, jag slipper skriva långa periodhäften och rita fåniga mönster i kanterna. Jag har fått nya kompisar, nya intressen. Jag är en fri människa idag, syrran. De kan inte kuva mig längre.

Han stryker handen över hennes axel men hon undviker att möta Vidars blick, vänder bort ansiktet.

-Jag tycker ändå att det är fel av dig att ljuga, säger hon.

-Vem är det egentligen som ljuger här, Vilja? Jag är lycklig. Men du... du ljuger för sig själv. Kan du ärligt säga att du är lycklig på den där skolan? Att du har lärare som uppmuntrar dig och får dig att växa?

-Jag har ju Regina Lundberg, säger Vilja, och alla vet ju att hon inte är särskilt trevlig. Men...

Hon tystnar. Tittar på Vidar och ler lite.

-Jag är glad att du är lycklig i alla fall, säger hon.  Det gör mig lycklig.

-Vilja...

Vidar ser på henne med ögon som brinner av ilska.

-Jag vill inte att de ska få förstöra dig. Du måste... lova mig att aldrig sluta tänka, att inte tro på allt som de vill att du ska tro... att du inte kan någonting. Du vet att du alltid kan komma till mig, du kan bo hos mig i London, starta ett nytt liv. Följ med mig, följ med mig när jag åker tillbaka efter jul!

Vilja ler och skakar på huvudet.

-Jag kan inte.

-Du vet att du kan ändra dig, i alla fall, säger Vidar. Bara ring mig, och jag köper en biljett åt dig på direkten, okej? Du kan alltid komma till mig.

-Okej. Vilja ler. Okej, då vet jag.

Mamma kommer in i rummet, fortfarande iklädd sitt röda förkläde med små stjärnor på.

-Nu är maten färdig, barn, säger hon. Åh, så fina ni ser ut!

Hon ler,

-Jag är så glad att du är hemma över jul, Vidar, är du helt säker på att du inte vill flytta hem igen?

-Jag har det bra, mamma, säger Vidar. Oroa dig inte för mig.

De sätter sig ned vid köksbordet och pappa kommer in genom ytterdörren, borstar av sig snö från kläderna och sätter sig till bords med dem.

Viljas och Vidars ögon möts över bordet och de ler utan att säga något till varandra. Snön faller sakta där ute och världen tycks fångad i en dröm.