Kapitel 18
Mars 2007
Bussresan är trång och varm. Genom fönstret kan man se det isländska landskapet: övergivna fält och vindpinade buskar, här och var enorma stenbumlingar. Himlen år dimgrå och ingenstans syns en människa till; inga hus, ingen bebyggelse.
Klockan är strax efter nio. De har åkt i snart en timme. Regina och Lennart sitter längst fram och pratar lågmält med varandra. Stämningen är sömnig.
Nästa gång de stannar till är klockan närmare elva. De ska klättra upp på ett berg och skriva om naturen. Vilja försöker lägga alla namnen på minnet för att kunna skriva ned dem. Efteråt kan hon inte minnas de isländska namnen, kan inte minnas mycket mer än de övergivna slätterna, buskar som darrar i vinden.
Det är något övergivet med platsen. En slags oåtkomlig ensamhet.
Vilja knäpper sin vindjacka och sveper sjalen hårdare kring halsen. Vinden får gräset att böja sig, hennes hår att blåsa i ansiktet.
-Nu får det räcka med barnsligheter, hör hon Reginas röst längre fram. Nu samlas vi här, allesammans. Ingen går i förväg!
Klassen samlas lydigt i en klunga runt lärarna.
-Kom ihåg att skriva ned allting nu, säger Regina. Och rita fina bilder av naturen i ert periodhäfte. Hör ni mig? TYSTA allihop!
Hon vänder sig om när en yngre man dyker upp bakom henne. Han går klädd i säckiga byxor och en fleecetröja, och han tittar på Regina under tystnad.
-Nej men, är det guiden, säger Regina, och från att ha skrikit till klassen lyser nu hennes ansikte upp i ett leende.
-Ja, säger mannen. Jag heter Godron.
-Ja, nu får ni vara tysta och lyssna på Godron, säger Regina, han ska visa oss runt idag.
-Följ med mig, säger Godron bara, och utan vidare instruktioner ger han sig av bort längs heden, och klassen skyndar sig att följa efter.
-Nu får ni uppföra er, säger Regina. Inget småprat!
De beger sig upp längs en låg sluttning. Regina går längst fram och pratar med Godron, Vilja, som går en bit efter, kan höra hur hon frågat ut honom om hans yrke och berömmer Islands vackra landskap.
-Det är ju ett mycket speciellt landskap här, det var därför jag så gärna ville ta barnen hit och visa dem. Jag har ju läst mycket om... stenarna här, och. det är mycket fascinerande!
-Jo, säger Godron.
-Barnen behöver ju se lite mer av skandinavisk natur, forstätter Regina, det tycker jag är viktigt för deras lärande.
-Jo, säger Godron.
-Jag beundrar det isländska folket, pratar Regina vidare. Närheten till det naturliga! Vi tror ju inte på att använda konstgjorda saker i vår skola, utan på naturen, och vi ser helheten i människan. Det gör de inte på vanliga kommunala skolor, därför är det så viktigt att barnen får vara i naturen såhär. De får lära sig om stenar och vatten... jag har läst många böcker om Islands natur, fortsätter hon. I vår pedagogik...
-Jo, säger Godron igen och tar några långa kliv så att han hamnar före alla de andra. Han fortsätter att gå i sådan takt att Regina inte hinner med.
Efter ett tag börjar det regna igen. Vinden blir kyligare och regnet förvandlas till hagel. Små, små hårda kulor som smattrar mot marken och river Viljas kinder. De äter sin medhavda matsäck bestående av ljust bröd med ost och sylt, under taket till ett litet skjul som står vid vägkanten.
-Blåser det alltid på såhär? Frågar Vilja Godron som råkar stå precis bredvid henne.
-Det är vädergudarna som är lynniga, säger Godron, och Vilja är inte säker på om han skojar eller menar allvar. Ibland blir de arga om man inte respekterar det vilda. Man kan inte bara klampa in, det är det är vi som besöker det vilda, vi människor kan inte tämja henne.
-Henne? Säger Vilja frågande.
-Det vilda, säger Godron. Man kan inte få respekt från henne om man inte först visar respekt för henne.
Han vänder Vilja ryggen till och klampar ut i regnet.
-Nu kan vi gå vidare, säger han, det kommer sluta regna.
Fem minuter senare har mycket riktigt regnet avtagit. Solen kikar försiktigt fram mellan molntrasorna på himlen och får vattendropparna i gräset att glimma stilla.
Som små diamanter, tänker Vilja och går försiktigt över den mjuka marken.