tradgardsmastarensbarn.blogg.se

December 2007 

De står tillsammans på flygplatsen och väntar. Vidars plan skulle ha kommit in för snart fyrtio minuter sedan men han syns inte till. Utanför de stora fönstren på Arlanda faller snön, sakta och nästan magiskt stilla. Runt omkring dem brusar det, alla är på väg någonstans för att fira jul. En jättelik julgran har satts upp på entréplan för att välkomna alla resenärer. Från en tv-apparat spelas julmusik.

-Var är han någonstans? Undrar mamma och kastar en orolig blick på sitt armbandsur, kan det ha hänt någonting?

-Ta det lugnt, säger pappa som står på Viljas andra sida, det tar alltid tid med bagage och sånt.

Mamma kisar bort mot öppningen där Vidar ska komma ut genom. Människor väller ut hela tiden, men ingen Vidar syns till.

Vilja går bort mot fönstret och stirrar ut mot snön som faller på parkeringsplatsen utanför. Hon har inte sett Vidar på över ett år nu. Han kom och hälsade på förra julen men stannade bara några dagar. Han sa att han hade så mycket i skolan och behövde plugga. Den här gången har mamma övertalat honom att stanna över nyår. Hon har en känsla av att han inte vill, att han känner sig tvingat att komma och hälsa på. Säkert har han ett annat liv i England nu. Kanske är det på grund av henne, Vilja, som han kommer. Hon sträcker ut handen mot fönsterglaset och rör försiktigt vid det med sina fingrar. Glaset är kladdigt och har repor. Hon följer snöflingorna med blicken och ser hur de dalar ned mot marken.

Det kommer inte vara som förr, tänker hon. Det är inte som förr. Vidars mjuka rörs, hur han ler. Hennes storebror.

Det är annorlunda nu, upprepar hon för sig själv i sitt inte. Hon är äldre och det är annorlunda.

Plötsligt hör hon mammas röst som bryts av gråt,

-Vidar!

Hon kan höra ljudet av en väska som rullas, och Vidars mörka röst, han skrattar.

-Vilja! Vilja, kom hit, han är här nu!

Hon vänder sig långsamt om och går tillbaka med blicken ned i marken. Stannar upp halvvägs och ser upp. Han är lång, längre än vad hon minns honom. Håret har han färgat svart, han har tuppkam, är klädd i en stor svart t-shirt och ett par trasiga jeans. Nitarmband och en dödskalle-tatuering på armen. Ring i ena örat.

Allting iakttar hon med ett enda ögonkast, på mindre än tre sekunder. Sedan ser han på henne och ler, säger hennes namn.

Hon sitter tyst i baksätet på vägen hem. Pappa kör och skruvar upp volymen på radion, en symfoniorkester spelar just nu och tonerna fyller bilen där de rusar fram förbi snöklädda landskap, från Arlanda mot Stockholm.

-Vidar, älskade, hur har du det? Mamma vänder sitt ansikte mot dem från sin plats i framsätet och örhängena klirrar svagt.

-Du måste berätta allt för oss. Trivs du i skolan?

-Det är bra, säger Vidar och kastar en blick på Vilja bredvid sig. Hur trivs du i plugget, Vilja?

-Äh, säger Vilja och tittar ut genom fönstret, det är okej.

-Vilja har bra omdömen, eller hur gumman, säger mamma och lägger handen på Viljas knä, visst har du, raring? Regina Lundberg säger att du kommer få bra omdömen i slutet av nian med, om du fortsätter såhär. Men du ska väl gå gymnasiet på Mikaeliskolan, eller hur?

-Nej, svarar Vilja och vänder som häftigt om. Nej det tänker jag inte göra!

-Jasså inte? Mamma ser förvånad ut. Var tänker du gå då?

-Någon annanstans, säger Vilja, bara någon annanstans.

-Jaså, upprepar mamma tafatt. Det har du inte berättat för mig. Vi får prata om det sedan, du vet att det kan vara... väldigt annorlunda att gå i en kommunal skola. Det är hårdare, liksom.

Vilja svarar inte utan tittar ut genom fönstret igen.

-Det klarar du, syrran, säger Vidar, man måste ju ut i livet förr eller senare.

-Hur går det för dig då? Upprepar mamma och vänder sig till Vidar igen, har du bra betyg? Snälla lärare?

-Det är helt okej, säger Vidar och drar handen genom håret.

-Du ser så hårt ut, säger mamma och tittar på honom. Tatueringar och allt...  men det är väl så man ska se ut nuförtiden... ser de andra ungdomarna ut så också på din skola?

Vidar skrattar,

-Alltså morsan, jag är bara punkare, okej? Jag har inte blivit kriminell eller något.

De stannar uppe på kullen, utanför det gräddvita trevåningshuset Vilja bott i så län ge de kan minnas. Snön faller alltjämt, sakta och under tystnad. Det är något speciellt med tystnaden, som om hela världen ligger i dvala. Kvarteret är mer tomt än det brukar, de flesta är borta över julen och när de går ut ur bilen syns inte en människa till. Vilja kör händerna djupt ned i fickorna och stövlar fram genom snön mot porten. Vidar kommer ikapp henne halvvägs och slänger iväg en lös snöboll mot henne. Den träffar axeln och faller sönder mot hennes kappa. Snön är alldeles för lös och mjuk, det går inte att göra riktiga snöbollar av den än.

-Sluta, säger hon och stannar upp i snön.

Mamma och pappa försvinner in genom porten och de två blir stående ensamma ute i snön.

-Vi kommer snart! Ropar Vidar efter porten som just slår igen.

Tystnad.

-Vilja, säger han och tittar på henne med underlig blick. Vad är det som händer?

-Lägg av, säger Vilja och vänder bort ansiktet. Du har varit borta i fyra år nu, tror du att du bara kan komma tillbaka och allt ska vara som vanligt? Du ringer inte ens längre!

Hon upptäcker att rösten bryts halvvägs och harklar sig ilsket.

-Syrran, säger Vidar. Han låter hjälplös, förtvivlad. Syrran, jag är ledsen. Det är inte så lätt.

-Vad är det som inte är så lätt? Du var den som stack, du lämnade mig här, i den här... hon tystnar. Jag blev kvar.

-I den här, vadå? Säger Vidar. Vad var det jag lämnade dig i?

-Inget, säger Vilja tyst.

-Kom och bo med mig. Vidar står plötsligt framför henne med handen på hennes axel. Hon ser på honom med dimmig blick. Skrattar till mitt i gråten.

-Vad pratar du om?

-Kom och bo med mig ett tag, se hur det är. Kom bort från den där hemska skolan, jag kan ta hand om dig.

-Jag behöver inte tas hand om längre, svarar Vilja.

-Alla behöver tas hand om ibland, säger Vidar med ett leende. Jag ser ju på dig, syrran. Hur de har förstört dig. Fattar du inte varför jag stack? Jag höll på att kvävas. Du måste göra samma sak, om du inte vill bli en liten kuvad jävla fågelunge. Du är för bra för det, Vilja. Du måste bli din egen.

Hon stirrar på honom för bråkdelen av en sekund. Stirrar på hans ansikte, ögonen som brinner, läpparna som är hårt sammanpressade. För ett ögonblick tvekar hon. Sedan skrattar hon igen, ruskar lite på sig så att hans hand inte längre kan greppa hennes axel.

-Allt är bra med mig, Vidar. Du behöver inte vara så dramatisk. Jag trivs, det är okej. Vi går in och äter nu.