Kapitel 19
April 2007
Det finns de som tror att allt som händer har en mening. Som om varje liten händelse är en pusselbit. Sakta faller pusselbitarna på plats, man kan skymta hela motivet.
Just nu är det suddigt. Pusselbitarna är en enda röra.
Vilja slänger ifrån sig anteckningsblocket.
Ute regnar det. Och blåser. Det tycks alltid göra det här. En ständig storm omkring henne, regndroppar som trummar hårt och enträget mot fönstret, rusar ned mot fönsterblecket. Vinden tjuter klagande, luften är grå och dimmig, när hon kisar verkar himmel och hed flyta samman i en enda gyttja. Det finns ingen horisont här. Inget som skiljer åt.
Allt hänger samman.
-Kan du inte sova?
Hon vänder sig om och får syn på Rehanna som står i trappan och ser på henne. Hon är insvept i en filt och ett par luddiga raggsockor sticker fram nedtill.
Vilja skakar på huvudet och Rehanna sjunker ned i soffan mittemot.
-Vad mörkt det är, säger hon, sträcker ut armen och tänder den senapsgula golvlampan. Ljuset som faller mellan dem är svagt, bara lagom för att det ska lysa upp deras ansikten.
-De där madrasserna, säger Rehanna, det är som att sova direkt på golvet, eller hur.
Hon skrattar och Vilja nickar igen,
-Jag vill bara bort härifrån, suckar hon.
-Jag med, säger Rehanna längtansfullt. Tänk dig att vara hemma just nu, i din egen säng... kunna lyssna på musik eller göra vad du vill.
-Ante tog med sig sin mp3-spelare, säger Vilja, men fröken tog den från honom, jag tycker det är dumt.
-Fånigt, säger Rehanna, vi är ju inte sju längre, liksom.
Vinden tilltar där ute, fönsterrutorna skallrar sakta.
-Usch, viskar Rehanna, det är lite kusligt.
-Ser du heden, säger Vilja och stirrar ut genom fönstret. Det tar aldrig slut. Man kan inte se berg eller någonting, det är ändlöst.
-Tänk dig om vi skulle fly över heden, säger Rehanna och hennes ögon lyser i mörkret, som på film, vi skulle springa över heden men det skulle aldrig finnas något slut. Som en mardröm när man springer och springer utan att komma någonstans.
Vilja ryser.
-Fryser du?
-Hela tiden.
-Jag med. Rehanna skrattar, ska vi koka lite te?
I samma stund hörs ljudet av rörelse från rummet intill och de tystnar båda hastigt. Dörren öppnas och Reginas ansikte sticker fram,
-Tysta! Säger hon hest, vi försöker sova här! Läggdags är klockan tio senast!
-Vi ska... förlåt, säger Rehanna.
-Inget mer tisslande, gå och lägg er!
-Okej, vi ska.
Hon försvinner in i rummet igen och smäller igen dörren efter sig. Rehanna vänder sig om mot Vilja som håller tillbaka sitt skratt.
-Schhh, väser Rehanna, hon kommer döda oss om hon hör dig! Det är nog bäst att vi går och lägger oss.