tradgardsmastarensbarn.blogg.se

Augusti 2004 

Cindy blåser bubblor av tuggummi och kisar mot Vilja genom sensommarsolen. Hon har slingat håret i rosa slingor, matchat med rosa ögonskugga och rosa glittrigt läppglans från H & M.

-Snart är sommaren slut, säger Cindy och låter lite sorgsen på rösten. Då börjar skolan igen.

-Jag önskar att sommaren aldrig skulle ta slut, säger Vilja. Att det alltid kunde vara såhär.

-Bara du och jag, säger Cindy och lägger armen om Vilja. Bästa bästisar i världen. Vi kunde klättra i träd hela dagarna, och du kunde lära mig hur man klättrar sådär högt som du gör. Och jag kan lära dig blåsa tuggummibubblor. Och så kan vi äta en massa vaniljbullar på kvällarna och dricka te.

-Och titta på skräckfilm, säger Vilja och skrattar.

-Din mamma blev ju galen när vi sa att du kollat på skräck, utbrister Cindy och skrattar högt. Hon trodde väl att vi bara kollat på små söta Disney-filmer eller något.

-Jag vet, säger Vilja. Hon gillar inte skräck.

-Jag kollade på skräck första gången när jag var fyra, säger Cindy nonchalant. Fast då fattade jag ingenting såklart.

-Oj, säger Vilja. Vi hade inte ens teve då.

-Va? Cindy spärrar upp ögonen. Hade ni ingen teve?

Vilja skrattar åt Cindys min.

-Nej, vi fick teve först när jag fyllde sex tror jag.

-Flickor! Mamma sticker ut huvudet genom fönstret. Jag har gjort iordning fika!

-Tack Pia, ropar Cindy tillbaka. Vi kommer!

-Din mamma är så himla gullig, säger hon till Vilja. Även om hon inte fattar någonting. Jag menar.. hon tror väl fortfarande att du är åtta, eller hur?

-Jo, ibland känns det väl så, erkänner Vilja.

Inne på Viljas rum slår de ned sig på mattan.

-Vad har du i de där lådorna? Frågar Cindy och reser sig upp. Hon drar ut den översta byrålådan och rotar runt en stund bland böcker och papper.

-Ingenting speciellt, massa klotter bara, säger Vilja och reser sig upp. Du behöver inte titta, det är inget speciellt. Det..

-Kolla här!

Cindy lyfter upp en skrivbok och bläddrar i den. Varje sida är täckt med Viljas klottriga handstil.

-Är det du som har skrivit allt det här?

-Ja.. Vilja sänker blicken, du vet ju att jag skriver. Jag vill helst inte att någon läser..

-Varför då? Varför skriver du för om ingen ska läsa? Cindy sliter åt sig boken och sätter sig ned ovanpå Viljas säng. Hon slår upp första sidan.

-Cindy, sluta, Vilja sträcker ut handen. Det är privat..

-Vadå, har du hemligheter för mig eller? Jag trodde vi var bästa kompisar! Cindy tittar på Vilja med dramatiskt uppspärrade ögon. Hon slänger ifrån sig boken.

-Men okej, vi kanske inte är så nära som jag trodde. Jag ska inte läsa din bok... det är bara det att jag låter dig se ALLT som jag gör. Du fick du till och med läsa min dagbok en gång!

-Men det är inte samma sak, invänder Vilja, du hade ju bara skrivit hjärtan och vem du var kär i...

-Vadå bara? Det kanske är bara för dig, som aldrig haft någon kille. Här öppnar jag upp mitt hjärta för dig, och du låter mig inte ens titta i en futtig liten bok!

-Cindy...

Vilja tvekar och betraktar Cindys melankoliska min.

-Förlåt, säger hon. Du får läsa min bok. Men... kom ihåg att bara du får se. Du får inte berätta för någon!

-Tror du inte att jag kan hålla hemligheter eller? Säger Cindy och lutar sig tillbaks mot kuddarna, nu med ett leende.  Såklart att jag inte berättar för någon, vi är ju bästa kompisar! Även om kompisarna i min skola skulle tycka att det var töntigt att du skriver, så skulle jag aldrig säga något till dem. Förresten bryr de sig bara om smink och killar, du är ju inte sån, Vilja.

Hon öppnar boken igen och börjar läsa högt.

-”Att vara ensam mitt bland alla andra är som att se på en film. En gammal, svartvit film, och man vet att man inte hör dit. Jag är ingen skådespelare i filmen, jag är betraktaren. Jag ser allt som händer, förstår hur pusselbitarna hänger ihop men jag kan inte delta. Fast jag sitter bland andra och pratar, så betyder det ingenting. Jag säger sånt som inte spelar någon roll. Någonstans djupt i mig är det svart och jag sjunker nedåt...”

-Sluta!

Vilja reser sig upp och sliter boken ur händerna på Cindy. Hennes ögon håller på att fyllas med tårar och hon vägrar möta Cindys blick.

-Jag vill inte att du läser det där.

-Du är en författare, Vilja, säger Cindy. Sist jag läste något du skrivit var när du fortfarande skrev om enhörningar och flickor i skogen. Det här är något annat.

-Det är jag inte alls det, svarar Vilja ilsket. Jag är ingen författare och kommer aldrig bli det. Jag ska sluta skriva. Det är bara dumt.

-Jag tycker inte det är dumt, säger Cindy. Du... jag trodde du hade en massa kompisar i skolan.

-Det har jag också, säger Vilja. Men det är inte samma sak, du fattar inte.

-Vet du, sådär känner jag också. Cindy ger ifrån sig en djup suck och stryker med handen längs Viljas överkast. Jag är inte mig själv i skolan, jag måste hela tiden spela ett spel...  man måste vara så cool hela tiden. Ibland orkar man inte. Det är därför jag tycker så mycket om att vara med dig, Vilja. Du är inte sån. Vi kan bara vara... vi behöver inte vara tuffa och coola. Vi kan göra vad vi vill, det är ingen som vet ändå.

Vilja kan inte låta bli att le.

-Jag antar att du har rätt.

-När vi blir vuxna, säger Cindy drömmande, då ska vi resa runt jorden, eller hur?

-Mm, säger Vilja och ler, och utforska alla platser som ingen har sett förut.

-Vi kan gifta oss på samma dag också, säger Cindy, ha dubbelbröllop. Och så kan vi bo grannar, och våra barn kan bli bästa kompisar. Fast jag ska nog inte gifta mig förresten.... jag kanske adopterar istället. Ett litet barn från Kina eller så.

-Jag ska nog gifta mig, säger Vilja. Men bara om jag träffar den rätta, annars får det vara.

-Hur är den rätta då? Cindy skrattar. Jag kanske gifter mig med någon som är rik och så kan vi bo i en lyxvilla, i USA kanske.

-Jag vill inte bo i USA, säger Vilja. Om man hittar den rätta... då vet man nog bara. Man liksom känner det i sig. Det är som Gud, du vet, om han nu finns. Sådär självklart bara, man tvekar inte.

-Du är så romantisk, säger Cindy och snurrar fundersamt en slinga av hår runt sitt finger. Jag är nog mer realist. Jag har det ju ganska svårt hemma, så jag har fått lära mig att klara mig själv. Jag vet inte ens vem min riktiga pappa är.

-Det måste vara jobbigt, säger Vilja. Kan du inte försöka hitta honom?

-Nej. Cindy skakar på huvudet. Kanske när jag blir vuxen.

Vilja sätter sig på sängen bredvid Cindy. De sitter tysta och lyssnar till ljudet av Viljas mamma som stökar runt i köket.

-Du kan alltid komma hit om du känner dig ensam, säger Vilja och sneglar mot Cindy. Det vet du, va?

-Jag vet, säger Cindy. Ändå ser hon sorgsen ut och möter inte Viljas blick. De sitter tysta en stund till och när Cindy, tio minuter senare, ger sig av hemåt, är det sista gången Vilja ser henne gå över gräsmattan.