tradgardsmastarensbarn.blogg.se

Juni 2008 

Hon står alldeles stilla och betraktar personen framför sig. Någonting har förändrats men hon vet inte vad. Personen som ser tillbaka på henne på andra sidan spegelglaset är en person med högburet huvud, rak blick och sammanpressade läppar. Håret hänger ned mot axlarna, hon har försökt att locka det men lockarna håller redan på att gå ur. Hon har fått fräknar över näsan, solen har gjort hennes kinder en aning rosiga. Hon är klädd i en mörkblå klänning, en kofta över axlarna. Utanför sjunger fåglarna.

Hon går den vanliga väggen. Ned för de långa trapporna, över gatan och över parkeringsplatsen. Där står alla bilarna parkerade – det är fullt. Finklädda föräldrar och barn, buketter och presenter i händerna. Glada röster.

Hon möter Rehanna vid den lilla bänken, omgiven av syrenbersåer, precis innan man kommer in på skolgården. Rehanna sitter ned, med en bukett rosor i sin hand.

-Jag har väntat i evigheter på dig, säger hon och skrattar, varför är du så sen?

-Jag försökte locka håret, säger Vilja, och sen kom jag på att jag egentligen inte vill gå... men sen bestämde jag mig för att jag borde. Det spelar ingen roll nu.

-Det är klart du ska gå, säger Rehanna. Vi är här idag, inte för någon annans skull utan för oss själva. Vi behöver inte låtsas någonting, men vi behöver inte gömma oss heller.

De går arm i arm över skolgården. Banar sin väg genom massan av människor, går in genom de stora portarna, in i den dunkla korridoren där innanför.

-Kan du fatta, säger Rehanna, det här är sista gången vi någonsin behöver se det här stället.

-Aldrig mer, säger Vilja och skrattar. Sedan är vi fria.

Inne i klassrummet har man placerat ut fång med syrener i fönstren; lila, vita och rosa, och de fyller hela klassrummet med en frän doft av sommar. Bänkarna är undanskjutna mot väggarna, fönstret står öppet och släpper in en stilla sommarbris. Regina Lundberg står framför tavlan iklädd sin finaste blommiga klänning. Hon har målat läpparna röda, dagen till ära, och håller en bukett sommarblommor i sin famn. Bakom henne på svarta tavlan står det ”Glad sommar” med skrivstilsbokstäver.

Vilja och Rehanna passerar henne och sätter sig på två stolar allra längst bak. Rehanna ser ned på blommorna i sitt knä,

-Gunilla, min fostermamma, ville att jag skulle ge de här till henne, men jag tror inte jag vill.

-Gör det inte då, säger Vilja. Jag tänker inte ge någonting.

Rehanna tittar sig hastigt omkring och knölar sedan ned sin bukett med blommor i papperskorgen som står strax intill.

-Synd med så fina blommor, viskar hon och fnissar lite.

När alla har kommit in stängs klassrumsdörren. Eleverna sitter på sina stolar, föräldrarna står upp längs väggarna. Regina Lundberg ler mot dem och hälsar dem välkomna. Hon pratar om sommaren och om hur livet går vidare.

-Jag ska läsa min favoritdikt av Karin Boye, säger hon och håller upp en uppslagen bok framför sig.

-Den mätta dagen, den är aldrig störst, börjar hon med hög röst, den bästa dagen är en dag av törst! Hon höjer rösten ytterligare, så att hon nästan skriker,

-Nog finns det mål och mening i vår färd...

Bryt upp, bryt upp!

Hennes röst fyller hela klassrummet. Föräldrarna står andlöst, rörda och tittar på Regina Lundberg. Vilja ser ned i golvet och hör Reginas röst som liksom skär i luften, hon kan inte stänga det ute. Det här är dikten som hon aldrig mer kan lyssna på utan att få obehagsrysningar, utan att höra Regina Lundbergs teatraliska röst eka i huvudet.

-Oändigt är vårt stora äventyr! Avslutar Regina Lundberg, och föräldrarna klappar entusiastiskt i händerna.

Regina Lundberg lägger ifrån dig diktboken och ser ut över klassrummet med ögon som fylls av tårar,

-Jag kommer sakna er alla, ni var så söta när ni var små. Det är så speciellt att jag varit med er ända sedan ni var sju år.. och nu har ni blivit så stora. Men ni är ju ändå precis som ni var när jag först lärde känna er, de där små gulliga barnen. Det är något speciellt med en lärares relation till sina elever... Hennes röst bryts och hon ler igen. Så jag kommer sakna er!

Föräldrarna kläppar i händer och ler de med. Någons förälder går fram och håller ett tal, delar ut blommor och presenter till Regina Lundberg.

-Som tack för allt du gjort, för att du varit med våra barn hela vägen. Det är så fint... mitt barn ska ju gå kvar här på gymnasiet och det är jag så glad för!

-Det är så fint, säger en annan förälder, att vara en del av den här skolan, här ser vi hela människan. Och varje år utmärks av regnbågens färger, varje år lär man sig något, som sedan kommer att återkopplas till i slutet. Då får man helheten. Därför vill jag uppmuntra er en sista gång att gå kvar på gymnasiet – för att få uppleva helheten! Jag är så glad att min Esmeralda valt att gå kvar på gymnasiet, hon kommer att utvecklas till en hel människa!

-Jag har tänkt på alla de här åren tillsammans, säger en tredje förälder. På hur ni, underbara lärare här på skolan, är trädgårdsmästare som vårdar sina små plantor, vattnar dem med kunskap och låter solen lysa över dem så att de kan växa.  Och ni, alla barn, ni är plantor som kan gro och växa, ni är barn till trädgårdsmästaren som vårdar er själ... er ande! Tack för alla dessa fina år!

Föräldrarna längst bak i klassrummet applåderar och ler med strålande ögon.

Det är dags att dela ut omdömen.

Regina Lundberg ropar upp namn efter namn, en efter en går eleverna fram, tar emot sitt kuvert, överlämnar en bukett med blommor och får en hård kram av Regina Lundberg.

Vilja sitter tyst i sin stol längst bak. Hon stirrar framför sig och kramar händerna i knät.

-Vilja Ekenros, ropar Regina Lundberg upp. För ett ögonblick kommer en skugga över hennes ansikte, men så ler hon igen och tittar på Vilja. Vilja reser sig upp och går genom klassrummet, fram till tavlan där Regina Lundberg står och väntar på henne med kuvertet.

-Tack, säger Vilja och sträcker sig efter kuvertet. Men Regina Lundberg låter henne inte ta det, hon håller kuvertet på en bits avstånd, sträcker ut sina armar och drar Vilja till sig i en hård kram. Vilja förbli stående, andas in den söta doften av parfym, men kramar inte tillbaka. När Regina äntligen släpper taget om henne tar Vilja kuvertet, vänder sig om och går ut genom klassrummet.