Kapitel 25
Maj 2007
Det har precis slutat regna. Luften är kvav och tung.
Mamma och pappa möter Vilja på flygplatsen. Hon sitter tyst i baksätet av bilen, stirrar ut genom fönstret och ser hur vägen susar förbi där utanför. Skog, bensinmackar och hus.
-Gumman, hur hade du det? Frågar mamma och vänder sig om i bilen, du måste berätta allting! Var den en trevlig klassresa?
-Jag orkar inte prata om det, mamma.
-Vad menar du, var det inte roligt?
Vilja svarar inte utan fortsätter att titta ut genom fönstret.
-Du är väl bara trött, antar jag, säger mamma till slut och låter henne vara.
Ante syns inte till i skolan något mer. En dag är han bara borta. Han syns inte till i korridorerna, sitter inte längre ensam i ett hörn eller går ensam runt på skolgården. Ingen verkar veta var han tagit vägen eller bry sig särskilt mycket om det.
-Han kanske har flyttat, säger Esmeralda vid lunchen, när Vilja frågar. Jag hörde något om det, jag vet inte vad som hände, det var något med hans pappa, han var ju alkis, du vet.
-Säg inte sådär, säger Vilja ilsket, du känner honom inte ens, har du någonsin ens pratat med Ante?
-Han var ju alltid för sig själv ändå, säger Esmeralda, jag tror inte han var intresserad av att prata med någon, han var alltid otrevlig ändå, och så luktade han äckligt, som om han inte duschade, typ.
Vilja hämtar sin jeansjacka och rusar över skolgården.
Husen står tysta och gråa, som jättelika betongklossar. Utanför Ica sitter ett gäng ungdomar och röker. Vilja stannar till för att se om Ante är en av dem, men han syns inte till.
-Tjena! Ropar en av killarna. Vad gör du här, fina lilla flicka?
De andra skrattar och Vilja skyndar vidare utan att svara dem. Hon går genom det lilla köpcentret och över en parkeringsplats, stannar till utanför det grå höghuset, nummer tjugosex, där Ante bor. Trappuppgången luktar unket och lyset fungerar inte. Vilja går upp för den smala trappan och stannar till utanför Antes dörr. Hon ringer på.
Ingen öppnar. Det är alldeles tyst.
Hon tar ett steg bakåt och ser att namnskylten är borta från dörren.
Sakta går hon ned för trappan igen, ut genom porten och tillbaka över parkeringsplatsen. Hon tänker på Antes hopkrupna figur, hur de pratade om att fly tillsammans, långt bort. Hon föreställer sig att Ante redan har flytt, att han är någon annanstans, att han har det bättre.
Tanken får henne att bli lugn.