Kapitel 20
Mars 2007
I tystnaden på tredje våningen. Hit upp når inte ljuden, hon är ensam. Genom fönstret kan hon se löven, de faller genom luften och verkar så lätta. Hon kramar händerna i knät.
Väggarna runt om henne är målade i persika. Linnegardinen hänger bakom henne, utgör som en slags sköld. Ingen kan se henne här, ingen kommer hitta hit. Hon lutar huvudet försiktigt mot väggen, kisar ut genom fönstret. Man kan inte se skolgården härifrån, bara baksidan av huset. Det finns en liten trädgård, några buskage och på andra sidan är det bostadshus. Bara trädgårdsmästaren går omkring där ute nu. Han heter Jack och pratar nästan aldrig. Han går liksom runt i sin egen värld. Hon kan se hur han böjer sig ned över rosenbuskarna, varsamt rör runt i jorden med fingrarna, vattnar med den gröna vattenkannan. Han vårdar blommorna så ömt, som om de vore hans egna barn.
Vilja vänder sig bort från fönstret.
Längs väggarna hänger målningar som femmorna har gjort. De föreställer alla samma motiv: en blå bakgrund med en vit människa i mitten. Människan är inte målad med linjer utan utgörs bara av det vita pappret, det blir liksom suddigt – en otydlig gestalt, en skepnad.
Hon kan se honom på långt håll. Hans böjda nacke, axlarna som skjuter upp, höra rasslet av kedjor som hänger från hans jeans. Vilja betraktar honom i smyg inifrån sitt gömställe, hon tvekar,
-Ante?
Han får syn på henne och deras ögon möts hastigt. Hans blick är mörk. Någonting har hänt med honom, hon vet inte vad. Han säger ingenting, visar inget tecken på att ens känna igen henne.
-Hej, säger hon försiktigt. Jag trodde jag skulle få vara ifred här... hade ingen lust att vara med på Eurytmin.
Ante rycker bara på axlarna och förblir stående framför henne med huvudet liksom hängande ned mot marken.
-Det här stället är skit, säger han med hård röst. Jag tänker ta mig härifrån så fort jag kan.
-Det är bara några år kvar, säger Vilja, vi kan välja ett annat gymnasium.
-Det är så jävla fel, säger Ante, som om han inte hört henne, de vill att jag ska läsa extra efter skolan, i helvete heller att jag kommer göra det!
-Svär inte, säger Vilja automatiskt.
-De vill att jag ska sitta med hon den där extraläraren och raggla, en hel timme efter skoltid. Att jag kan lära mig bättre då.
-Men säg att du inte vill, säger Vilja.
Ante skrattar, men det är inget glatt skratt.
-Att jag inte vill? De har redan ringt hem till mig och sagt till farsan att jag inte klarar av skolan. De ska alltid lägga sig i. Inte för att de bryr sig utan bara för att de vill kontrollera. Jag måste gå på de där extratimmarna... jag har inget val.
Vilja sitter tyst. Antes blick skär igenom henne, hon kan känna hans ilska, den får henne att skälva, bli liten.
-Jag är ledsen, säger hon tyst.
-Du är feg, Vilja, säger Ante och rösten är ännu hårdare nu. Du gömmer dig. Fattar du inte att du blir precis som de vill! Du skulle aldrig våga säga något, eller hur! Det är därför det här aldrig kommer förändrats. Aldrig!
-Ante, jag... det är inte sant.
-Fortsätt du att ljuga för dig själv, det är ju lättast så, eller hur!
Ante vänder tvärt om och försvinner bort genom korridoren med snabba steg. Hon kan höra ljudet av hans kedjor avlägsna sig. Ilsket stryker hon sig i ansiktet med baksidan av handen.
Hon är ensam.