tradgardsmastarensbarn.blogg.se

April 2007 

Mörker. Dimma. Hon ligger hopkrupen på den hårda madrassen, det tunna täcket svept om sig, kroppen skälver och hon pressar kudden mot munnen för att kväva sina snyftningar. Allt omkring är tyst. Tyst och stilla.

-Vilja, hörs en röst intill. Rehannas hand söker sig mot henne i mörkret, tar tag i hennes.

-Gråter du?

Vilja svarar inte, men kramar den utsträckta handen.

-Gråt inte, viskar Rehanna i mörkret. Du är inte ensam, vi har i alla fall varann.

Fem timmar tidigare. Vilja och Rehanna bäddar sängarna. Det är inte mycket till sängar, tunna madrasser är det, och tunna täcken. Rehanna slänger ifrån sig kudden på golvet.

-Det är så orättvist! Säger hon. Alltså, varför ska vissa få sova i det andra rummet och ha tjocka madrasser? Finns det nån himla klasskillnad här eller?

-Och Regina Lundberg sover i en säng, säger Vilja och suckar. Det är faktiskt inte rättvist.

-Alltså att de låter oss sova såhär, det är helt sjukt. Det är inte värdigt, alltså. Jag antar att det var det billigaste alternativet eller nåt? De vill väl spara pengar.

Dörren öppnas till det andra rummet och Esmeralda står i dörröppningen.

-Hej tjejer, vad står ni och viskar om? Vill ni se vårt rum?

Hon stiger åt sidan och Vilja och Rehanna kliver in i det lilla rummet. Genom fönstret kan man se heden där ute, vinden tvingar ned grässtråna mor marken, himlen är disigt grå.

I rummet finns fyra tjocka madrasser. Väskor ligger slänga lite huller om buller och ögonskuggor, mascara och läppglans är utströdda över golvet.

-Ni ser ut att ha det bra, säger Rehanna, själva sover vi på tunna madrasser.

-Gör ni? Usch vad jobbigt.

Esmeralda böjer sig ned och samlar ihop sina saker.

-Ska vi gå ned eller? Jag tror det är kvällsfika snart.

De följer efter Esmeralda ned för den branta trätrappan, redan på lång väg hörs Reginas röst, det låter som om hon säger åt någon.

-Hon är verkligen på dåligt humör, säger Vilja.

-Jag tror att hon är stressad, svarar Esmeralda sakligt, det är en stor klass att ta hand om. Min mamma säger att hon har full förståelse för att Regina måste vara lite hårda mot oss, vi är faktiskt en väldigt stor klass.

-Det är väl alla klasser på skolan, säger Vilja, alla lärare är inte hårda för det.

-Sen finns det ju många lärare som inte har pli på klasserna heller, svarar Esmeralda. Förresten är våra omdömen viktiga, lägger hon till, när vi söker in på gymnasiet, så jag tror inte att det är ett så smart drag att kritisera Regina. Man måste tänka steget längre, förstår ni.

Med de orden går hon bort och sätter sig i en av sofforna vid fönstret, tillsammans med några andra tjejer från klassen. Rehanna kastar en blick mot Vilja.

-Vet du, säger hon. Jag tänker inte köra någon slags taktik där jag ställer mig in hos fröken bara för att få bra omdöme, hur smart det än är. Jag ska gå och prata med henne och fråga om vi kan få en annan sovplats. Jag vet, vi frågar om vi kan sova här nere i vardagsrummet, då måste hon ju förstå att vi inte har det bra där uppe!

Vilja och Esmeralda går bort till den stänga dörren som leder till sovrummet. De växlar blickar och Esmeralda knackar sedan på dörren.

-Ja, kom in.

Esmeralda gläntar på dörren.

Det är ett litet rum med mörka väggar. Ovanpå en stor dubbelsäng sitter Regina med en bok i handen. Hon ser upp och ler mot dem,

-Hej flickor, var det något ni ville?

-Ja, säger Rehanna. Det är så att vi sover väldigt dåligt där uppe, jag tänker att vi kanske kunde sova här nere istället... där folk inte trampar på oss när de går förbi?

-Ja visst, det kan ni göra.

Regina återgår till sin bok och Rehanna kastar en blick mot Vilja.

-Regina, säger hon, och Regina ser upp.

-Ja, Rehanna, vad är det?

-Vi kan inte bo såhär. Jag förstår att ni ville spara pengar men det här är inte värdigt. Vi är sjutton tjejer på en toalett, vi sover på tunna, äckliga madrasser och det finns ingen ordning alls. Och allt vi får till frukost är ljust bröd med sylt. Det är en mardröm, det här.

-Men lilla vännen, säger Regina, och hennes löst låter inte vänlig, ögonen är hårda och läpparna är hopdragna till ett tunt streck.

-Nu är det så att man får acceptera vad som är, vara lite tacksam. Det var minsann ingen liten sak att planera den här resan, och jag valde Island för att jag visste att ni skulle tycka om det, det var för er skull.

-Vi ville ju åka till Grekland, avbryter Rehanna, på vilket sätt är det här för vår skull?

-Nu räcker det Rehanna, säger Regina, och hennes röst höjs i ilska. Jag vet inte hur du är van att ha det där du kommer ifrån men här i Sverige...

-Vad är det för skitsnack? Jag har bott i Sverige i princip hela mitt liv! Jag vill inte höra mer av dina fördomar, tack!

Rehanna vänder sig om med tårar i ögonen och rusar ut ur rummet. Vilja blir stående i dörröppningen och stirrar på Regina.

-Vilja, säger Regina, jag hoppas att du inte påverkas för mycket av den där flickan.

-Jag påverkas inte av någon, säger Vilja och ser Regina i ögonen, jag är mig själv.

Med de orden vänder hon tvärt om och ser sig om efter Rehanna.

-Hon rusade ut, säger Esmeralda från soffan. Vad hände?

Vilja svarar inte utan skyndar sig ut i hallen, sticker fötterna i sina kängor och kastar en halsduk om sig, sedan sliter hon upp dörren och springer ut på heden.

Vinden är starkare nu och himlen mörkare. Grässtråna böjer sig av vinden och de små vindpinade buskarna ligger tätt mot marken. Viljas hår flyger och hon hukar sig ned.

-Rehanna! Ropar hon, Rehanna, var är du?

Hon tar långa kliv och ropar hela tiden Rehannas namn. Så hör hon en liten ynklig röst svarar henne;

-Här är jag.

Rehanna sitter hopkrupen bakom en buske. Hon har dragit benen upp mot ansiktet, lutar huvudet framåt och håret hänger ned i trassliga testar.

Vilja hukar sig ned bredvid henne och lägger armen om hennes axlar.

-Hon är så respektlös, snörvlar Rehanna och vänder sig mot Vilja med tårtdränkt ansikte. Hon är vedervärdig! Jag fattar inte... hon måste verkligen hata mig.

-Hon hatar dig inte, säger Vilja tröstande. Hon är såhär mot alla som säger emot henne.

-Inte mot dig, väl, hon tycker ju om dina föräldrar.

-Ja, hon rapporterar allt jag gör och säger direkt till mina föräldrar, säger Vilja tyst, det är faktiskt inte så kul det heller.

-Vet du vad hon sa till mig? Fortsätter Rehanna, och hennes röst skär sig. Det var innan skolfotot... jag hade varit och gjort mig iorning, sminkar mig och så, inne i badrummet, och så kom jag in i klassrummet efter att lektionen redan hade börjat. Då tittade hon på mig... den där häxan... och så sa hon, inför hela klassen... ”Nämen, du ser ju ut som en slampa! Tvätta genast av dig det där smutset”.

-Va? Sa hon så? Vilken idiot! Vilja lutar huvudet mot Rehannas kind, hon är en hemsk människa. Sådär säger man bara inte. Du får inte ta åt dig, hon är elak mot alla. Jag tror inte att hon förstår själv vad det är hon gör, eller också så bryr hon sig inte om det.

-Jag hatar henne, snyftar Rehanna.

-Vet du, vi borde fly härifrån, säger Vilja. Vi borde... springa över heden, och se var vi kommer. Vi får vandra så långt vi orkar... och ta oss till flygplatsen, åka hem. Bara sticka härifrån.

Rehanna skrattar till och torkar sig i ansiktet med baksidan av handen.

-Jag är glad att du finns, Vilja.

Mörkret faller runtom den. Det lyser borta från stugan och röster hörs långt borta, de färdas liksom styckvis fram mot dem över heden.

-Vilja.. Rehanna!

Vilja lutar sig fram och kisar genom mörkret. Långa strålar av ljus faller över marken, flackande ljussken som rör sig fram och tillbaka.

-Åh nej, viskar hon till Rehanna, de är ute med ficklampor och letar efter oss!

De ser på varandra i tystnad.

-Vi sitter bara tysta, viskar Rehanna tillbaka. Fröken kommer döda oss om hon hittar oss!

Flera röster ropar deras namn, och de kan höra Regina Lundbergs röst också, starkare än de andra.

-Nu kommer ni fram! Det här är oacceptabelt!

Ljusskenen kommer närmare och Vilja och Rehanna kryper tätt ihop tillsammans. Men så avlägsnar sig rösterna, gruppen av människor rör sig bortåt och ficklamporna riktas åt ett annat håll.

-Vi går in, säger Vilja, kom, vi kan inte ligga gömda här hela natten.

-Men, hon kommer upptäcka oss!

-Inte om vi smyger runt huset, vi kan låtsas att vi bara tog en promenad eller något. Kom!

Rehanna griper tag i Viljas hand och kramar den hårt. De rusar över heden på tysta fötter och med nedhukade ryggar, snavar genom det höga gräset och det prasslar lite för varje steg de tar. Vilja kastar en blick bort, ljuset är fortfarande långt borta, hon kan se mörka figurer röra sig, röster som ropar deras namn.

-Jag kan inte fatta att de letar efter oss, viskar Vilja, jag trodde inte ens de skulle märka att vi var borta.

-Nej, det tog dem ju bara några timmar att märka det, svarar Rehanna och skrattar till.

De stannar till vid huset, Vilja öppnar dörren och de skyndar sig in, stänger dörren tyst efter sig.

-Tror du att de såg oss? Rehanna tittar på Vilja med uppspärrade ögon.

-Nej, nej, det är ingen fara.

Inne i huset är det ljust, alla lamporna är tända och det är alldeles tyst, det känns nästan spöklikt tomt.

-Jag är rädd, viskar Rehanna, och hon börjar snyfta igen. Hon kommer döda oss, jag hatar henne...

-Hallå, tjejer!

De rycker båda till och vänder sig om. Wilma står där, hon ler mot dem båda och sträcker sig efter några filtar på soffan.

-Ni måste vara ihjälfrusna, svep in er i de här filtarna, jag kan koka lite te åt er.

-Varför är du inte ute med de andra? Frågar Vilja.

-Jag tyckte att det var bra om någon var kvar, ifall ni skulle komma tillbaka, säger Wilma. De var jätteoroliga för er, allihopa, att ni gått vilse eller något sånt.

-Vi gömde oss, säger Vilja, för Regina. Hon är säkert jättearg på oss just nu.

Rehanna torkar sig i ansiktet och ler lite mot Wilma.

-Vad snällt av dig.

De slår sig ned på en av sofforna, sveper filtarna om sig och ser ut genom fönstret. Vilja tycker sig kunna se hur gruppen av människor sakta börjar röra sig tillbaka igen, ljusskenen kommer närmare.

-Nej! Utbrister Rehanna, som sett samma sak. De kommer! Vad ska vi göra, vad ska vi göra, vi måste gömma oss!

Hon brister ut i gråt igen och Vilja reser sig upp och ser sig om i rummet.

-Kom, säger hon och griper tag om Rehanna arm. I panik rusar de in i det lilla badrummet och slår igen och låser dörren efter sig. Rehanna sjunker ned på golvet och gömmer ansiktet i händerna, Vilja sjunker ned bredvid henne och lägger armen kring henne.

-Vi är i alla fall trygga här, säger hon, ingen kan komma in hit.

I nästa stund hörs ljudet av dörren som slits upp, steg och röster.

-Var är de? Regina Lundbergs röst skriker åt Wilma där ute. Var är de någonstans, har de varit här?

-Jag tror att de är rädda, säger Wilma, du borde inte låta så arg, fröken, du borde...

-Var är de?! Svara mig!

Steg som klampar närmare. Någon som rycker i dörrhandtaget.

-Åh nej, viskar Rehanna, hon är här!

-Kom omedelbart ut! Ropar Regina, och hennes röst är så hög att den verkar skära genom väggen. Kom genast ut! Så här kan ni inte bete er! Jag har en hel del att säga er! Kom ut säger jag! Gör som jag säger!

Rehanna snyftar tyst mot Viljas axel och Vilja sluter ögonen, önskar att hon kunde försvinna ner under jorden.

-Nu kommer ni ut! Kom ut, säger jag!

Regina börjar banka på dörren. Hon bankar med knytnävar, sparkar på dörren, rycker i handtaget och skriker deras namn, om och om igen.

Till slut reser sig Vilja upp, vit i ansiktet och sträcker sig mot låset.

-Neej! Väser Rehanna, öppna inte!

-Jag måste, hon kommer inte ge upp, vi har inget val.

I samma stund som Vilja vrider om låset slits dörren upp utifrån, den hamnar hårt i Viljas mage och hon nästan slungas bakåt över golvet. Regina Lundberg står i dörröppningen, håret hänger i stripor längs ansiktet och ögonen är svarta av ilska.

-Nu kommer ni ut, OMEDELBART!

I något slags drömlikt vakuum halvt släpas, halvt snavar Vilja ut ur badrummet tillsammans med Rehanna som klamrar sig fast vid hennes arm. Klassen står samlad i rummet, de står alldeles tysta och stirrar på Vilja och Rehanna som gråtande släpas genom rummet av Regina Lundberg.

Vilja kan inte längre se, hennes ögon är täckta av dimma. Hon sitter nu i soffan bredvid Rehanna. Klassen står samlad runt dem, Regina Lundberg skriker. Det verkar aldrig ta slut, hon skriker och skriker åt dem. Innebörden av orden försvinner i någon slags dimma, det spelar ingen roll vad hon säger. Allt Vilja känner är skam, djup skam över att sitta och gråta inför hela klassen, ynkligt hopkrupen i soffan, med Reginas röst som skär i öronen.

Det känns som en evighet tills Regina slutar. Klassen skingras, Vilja och Rehanna förbli sittande i soffan, hopkrupna intill varandra. Vilja kan inte sluta gråta, hon gömmer ansiktet, önskar att hon bara kunde försvinna.

-Hörni..

Wilma sjunker ned bredvid dem, hennes röst är mjuk. Hon tvingar Vilja att ta emot en kopp rykande hett te, kramar om dem.

-Drick lite nu, det kommer kännas bra, jag lovar.

-Gråt inte, viskar Rehanna, där de ligger nedbäddade i det mörka rummet på övervåningen, en timme senare. Du är inte ensam, Vilja, jag lovar.