Kapitel 11
Maj 2004
Ante dyker upp till skolan med kryckor. Man kan se honom borta vid cykelställen, sakta ta sig fram, han lutar sig tungt mot kryckorna, andas tungt och svettpärlor blänker i pannan och i tinningarna.
-Har du brutit benet, Ante?
-Jag tror jag har stukat foten, säger Ante olyckligt.
-Vill du ha hjälp?
-Äsch, du har ju inget bandage, du har inte skadat dig på riktigt.
-Jo, det gör ont, jag kan inte gå på foten.
-Har du ens varit på sjukhuset?
-Det är mammas gamla kryckor.. men det är på riktigt.
-Vad fånigt, han vill bara ha uppmärksamhet. Strunta i honom.
Ante står ensam kvar, lutad mot sina kryckor, medan de andra hoppar hage på skolgården. Han hoppar några steg med kryckorna,
-Får jag vara med?
-Okej då.
Han hoppar med sina kryckor, det går långsamt, tar en stund att hoppa över hela hagen på asfalten. De andra barnen står runtom och väntar otåligt.
Nu ringer klockan. Fröken Regina står utanför skolporten och ringer i klockan. Dags för skola.
alla rusar in och Ante blir ensam kvar. När alla de andra fösvunnit in genom dörren lyfter han upp kryckorna och går den sista biten. Det tar alldeles för mycket energi att hoppa hela vägen.
Utanför klassrummet blir han stoppad av Regina.
-Du lägger ifrån dig kryckorna omedelbart, ingen trams nu, du får ge tillbaka kryckorna till din mamma imorgon.
-Men jag har ont i foten, fröken.
-Lämna kryckorna utanför, de ska inte med in.
Moloket går Ante in i klassrummet, han drar ena foten efter sig.
-Det är ju fel fot din dummer, säger någon, förut låtsades du att det var den andra foten!
Klassen skrattar. Ante stirrar ned i golvet. Sjunker ned på sin plats längst bak.
-Hur mår du? Viskar Vilja som sitter bredvid.
-Det gör ont, säger Ante.
På väg ned för den långa trappan utanför matsalen får Vilja syn på Ante igen. Han sitter ensam, längst ned med huvudet gömt i händerna.
-Vänta, säger Vilja, till Esmeralda.
-Åh, han bara låtsas igen, stönar Esmeralda, det är inget fel på honom, Vilja.
-Ante!
Esmeralda suckar högljutt men följer motvilligt med Vilja ned för trappan.
Antes ansikte är rödgråtet, ögonen glänser, kroppen skälver av gråt.
Framför hans fötter ligger kryckorna slängda.
-Vad har hänt?
Vilja sätter sig ned på trappsteget bredvid honom.
-Jag går ut så länge, säger Esmeralda och gör en ansats att öppna porten ut till skolgården.
-Esmeralda! Hämta fröken och säg att Ante är ledsen.
-Ahh.. okej då.
Esmeralda går sin väg. Vilja försöker få Ante att prata med han vägrar. Han fortsätter bara att gråta, tysta tårar rinner oupphörligt ned för hans kinder och ögonen verkar fyllda av smärta.
-Snälla, Ante, säg vad det är!
-Jag tror jag har feber, snörvlar Ante. Jag vill gå och lägga mig hos sjuksyster.
-Jag kan ta hand om dig, säger Vilja.
Regina dyker upp tio minuter senare efter sin lunch.
-Vad är det nu då? Jag vill helst ha min lunchrast ifred, Ante,vad är det nu som är fel?
-Ante är sjuk, säger Vilja, han har nog feber. Ska jag ta honom till sjuksyster?
Regina kastar en blick på Antes rödgråtna ansikte.
-Det är inget fel på honom, han vill bara ha uppmärksamhet.Du får gå på lektionerna som alla andra, inte ska du få någon specialbehandling!
-Jag kan inte, snyftar Ante, jag är sjuk.
-Jag får visst ringa dina föräldrar och säga att det är problem igen, säger Regina och vänder sig om för att gå.
-Nej, ropar Ante desperat, nej, snälla, gör inte det!
-Men då kan det väl inte vara så farligt?
Ante rör på läpparna, liksom darrande, utan att få fram ett ord.
-Du tycker bara synd om dig själv, säger Regina. Vilja, se till att han går till lektionen som vanligt. Nu får det faktiskt vara nog med fjäskande!
Hon försvinner in i lärarrummet och stänger dörren hårt efter sig.
Ante har slutat skaka nu. Han sitter alldeles stilla.
-Regina är dum, hon fattar ingenting, säger Vilja tröstande och lägger armen om Ante. Hon vill bara dricka sin kopp kaffe i lugn och ro. Ska jag ta dig hem?
-Nej. Ante skakar på huvudet. Jag vill inte hem.
-Du måste nog gå på lektionerna ändå, suckar Vilja, annars blir fröken arg. Men det är bara en lektion kvar och du kan ta det lugnt.
Ante nickar tyst med blicken ned i golvet.
Det finns inget mer att göra.