Kapitel 12
November 2006
Det finns ingen mening. Värdelös, värdelös. Kan inte andas, instängd i ett mörkt rum. Utanför springer livet förbi. Kan inte vara en del av det. Får inte plats. Vågar inte. Jag är ingen. Jag är ingen alls.
Klotter i en anteckningsbok som hon sedan kommer slänga. Eller gömma undan, långt långt ned i skrivbordslådan. Ingen ska hitta den. Ingen ska läsa hennes patetiska tankar, ingen ska tänka: det är ju Vilja, hon som alltid är tyst, hon som är så duktig i skolan.
Efter åtta år i samma klass, omgiven av samma människor, på samma stenbelagda skolgård... Hon har gått genom samma korridorer, gardiner som fladdrar i tunt linnetyg, väggar målade i pastell. Blått för kunskapen. Grönt för lugn. Gult för glädje och liv.
I regnbågens alla färger.
Efter åtta år har hon blivit den hon förväntas vara. Hur kan man bli någon annan? Som sjuåring var hon den tysta flickan som alltid var duktig. Hon som hade så livlig fantasi, bråkade aldrig. Vilja blir väl aldrig arg? Lilla Vilja sitter snällt och tyst, hjälper bråkstakarna så att de kan lugna ned sig. Hon klarar sig bra i skolan, hon skriver – som om hon ville skriva ihop sin egen verklighet. Sin egen saga där hon själv kan välja vem hon vill vara. I sagan är Vilja någon annan. Hon är vild och fri och ingen kan sätta henne i bojor.
Hon går genom korridoren, går utan att tänka, längs det ljusa trägolvet, det dyra fina trägolvet som ingen får göra repor i. Ingen får förstöra.
En lång och tanig figur sitter vid fönstret och tittar ut. Endast klädd i svart, som en skugga, ett streck som nästan inte syns, halvt gömd bakom gardinen. Ett par stora svarta kängor, långa smala ben, trasiga jeans. En lång lugg som döljer ansiktet. Det är hans skyddsnät.
-Hej, säger hon försiktigt.
Stannar upp intill honom, liksom för att känna av om han vill ha henne där eller inte. Han vänder långsamt på huvudet och ser på henne med frånvarande blick.
-Hej Vilja, säger Ante. Hans röst är mjuk, nästan som en viskning. Han säger inget mer. Vänder sig bort igen och fortsätter att se ut genom fönstret. Hon sätter sig ned i fönstret bredvid honom.
-Vill du prata?
-Om vadå?
-Är du ledsen?
Han är tyst ett tag.
-Jag vet inte.
-Vet du att de fåglarna som är mest annorlunda, säger Vilja, det är de som är allra vackrast.
Han ser på henne och ler, leendet når inte riktigt upp till ögonen.
-Jag menar bara, försöker hon igen. Att bara för att man är som alla andra, betyder inte det att man på något sätt är bättre. Tvärtom. Man är kanske intetsägande.
-Vi borde åka härifrån, säger Ante.
-Vart då?
-Till Nya Zeeland. Vi kan se naturen och vandra i berg. Det är som en dröm där borta.
-Har du varit där?
-Nej, men jag vill dit.
-Då gör vi det, säger Vilja. När vi gått ut skolan. Vi sticker bara.
-Och kommer aldrig tillbaka.
De tittar på varandra och ler i samförstånd.