tradgardsmastarensbarn.blogg.se

September 2004 

Syslöjd. Halva klassen sitter inne i den lilla lokalen bredvid skolhuset. På andra sidan fönstret skiner solen. Att trä en nål genom tyg, sitta vid en symaskin, känns inte så lockande just nu.

-Nu ska vi lära oss sticka, säger syslöjdsläraren. Han är en kortväxt man med skägg, små ögon som alltid verkar hårda. Vilja kan inte minnas att hon någonsin sett honom le. Lennart, heter han.

-Vi ska sticka vantar, säger Lennart, lovikkavantar, som vi sedan ska visa upp på basaren i höst. Så de ska vara klara i slutet av oktober. Det är inga slapphetsfasoner som gäller här. Ni kommer att få extra tid under andra lektioner för att sticka, det är ett viktigt projekt. Det ät för att ni ska lära er arbeta med era händer.

-Vantar! Wilma himlar med ögonen mot Vilja, jag kan inte ens tänka på vantar när det är såhär varmt!

-Nu får ni vara tysta, säger Lennart och spänner ögonen i Wilma. Vi kommer att dela ut stickor och garn. Det här är ett viktigt projekt.

De får bivax som de ska rulla till små bollar och sätta fast änden av stickorna, Vilja är inte säker på varför men det är en viktig del av handarbetet, kanske är det för att öva sin konstnärlighet. Lukten av bivax sticker i hennes näsborrar, känslan av bivaxet mor hennes fingrar, efter att hon knådat det och rullat till små klumpar... hur hennes fingrar blir torra, svider lite. Det är femmans viktiga projekt att sticka lovikkavantar. Det är det viktigaste på hela året. Det har något att göra med hur man ska använda hela kroppen för att lära sig. Vilja hörde mamma prata om det med Esmeraldas mamma när hon skulle hämta Esmeralda förra veckan. Vilja minns inte så noga...

De har fått ledigt från Matematiklektionen för att sticka på vantarna. De är varmt, fönstret står på glänt men ingen vind blåser in och svalkar, luften verkar stå alldeles stilla.

Lennart granskar kritiskt Viljas stickor,

-Du är slarvig, säger han, du stickar för hårt, du måste hålla dem lösare, som jag visade dig! Det här kommer du få göra om! Han tittar på Wilmas vantar och skakar på huvudet,

-Lyssnar ni ens på vad jag säger?

-Jag gör som du sa, försvarar sig Wilma.

-Nu ska du inte vara så uppnosig, det där är helt fel. Du är visst inte då duktig på att lyssna, Wilma. Har du vax i öronen?

-Surgubbe, mumlar Wilma och återgår ilsket till stickningen.

-Vad sa du?

Lennart reser sig upp och stirrar på Vilja med ögon som svartnar av ilska. Vad sa du om mig?

-Ingenting, svarar Wilma och stirrar ned på sin stickning.

-Hörde du vad hon sa, Vilja? Frågar Lennart, men Vilja skakar på huvudet.

-Hon sa surgubbe, säger Esmeralda från andra sidan bordet.

-Precis vad jag trodde!

I samma stund hörs klockan ringa bortifrån skolbygganden. Det är dags för lunch. Esmeralda reser sig upp och börjar plocka ihop sina saker men Lennart hejdar henne,

-Ingen går härifrån förrän vi rett ut det här!

-Kollektiv bestraffning är förbjudet enligt lag, säger Wilma och tittar på Lennart.

-Det där har du hittat på. Om man inte uppför sig måste hela klassen stanna. Det är dig de har att tacka för det, Wilma. Hör ni det? Det är tack vare Wilma ni blir sena till lunchen idag. Det kanske är på sin plats att du ber om ursäkt till klassen, Wilma?

Wilma ser sig om på resten av klassen som tittar på henne under tystnad.

-Be bara om ursäkt så kan vi gå sedan, säger Antastasia som sitter mittemot, bredvid Esmeralda.

-Jag tänker kalla på Regina Lundberg, säger Lennart och reser sig upp. Och säga åt henne att hennes klass inte kan sköta sig. Det är väl henne ni har på nästa lektion, eller hur?

-Ja, svarar Esmeralda, vi har henne i Svenska nästa timme.

-Då ska jag säga till henne att ta upp det här, säger Lennart.

Tio minuter senare står klassföreståndare Regina Lundberg inne i den lilla syslöjdslokalen. Hennes mun är ett enda bister streck där hon står bredvid Lennart, som är huvudet kortare än henne.

-Att jag ska behöva vara en polis, säger hon, klarar ni er inte utan mig en enda lektion?

-Wilma här är väldigt uppkäftig, säger Lennart, eller hur, Wilma?

-Nej det är jag inte, svarar Wilma, men det är olagligt med kollektiv bestraffning.

-Ja, så sa hon tidigare också, säger Lennart och tittar på Regina.

-Det är olagligt med kollektiv bestraffning, upprepar Regina med tillgjord röst. Du pratar om sådant du inte förstår dig på, lilla vän. Olagligt!

Hon vänder sig om mot Lennart och börjar skratta. Lennart faller in och deras skratt uppfyller hela rummet. Reginas höga, hysteriska, Lennarts kluckande, självbelåtna.

-Varför skrattar ni åt mig? Säger Wilma och hennes kinder är nu blossande röda.

-Lilla vännen... Regina torkar tårar ur ögonen, hennes mascara har runnit och hon har ett svart streck utsmetat över kinden.

-Vi skrattar inte åt dig, förstår du väl, vi skrattar med dig.

-Ser det ut som om jag skrattar eller?

Wilma ser ned i golvet och hon blinkar envist bort tårarna.

Vilja tar hennes hand under bordet och trycker den.

-Seså, så farligt var det väl inte. Lite humor får man väl ha, säger Regina. Hon tittar på Lennart och återigen brister de ut i skratt.

-Du är en lustig en, säger Regina, lilla Wilma, det här ska jag berätta för dina föräldrar. Nu tycker jag att vi släpper det här. Dags för lunch!

Lättad reser sig klassen upp och skyndar ut i sommarvärmen, bort mot matsalen.

Vilja och Wilma går ut allra sist. De stannar till vid baksidan av huset och Wilma sätter sig ned i trappen upp mot skolporten.

-Fröken är så elak, säger hon, hon gör alltid löje av mig.

Vilja lägger armen om Wilma och de sitter så en stund, tätt ihopkrupna medan Wilma låter några tysta tårar rinna utmed kinderna.

-Jag hatar att bli utskrattat inför klassen, säger hon. Och jag hade faktiskt rätt, det är olagligt med kollektiv bestraffning!

-Vad är kollektiv bestraffning för något? Frågar Vilja.

-Det betyder att man straffar en hel grupp för att en person har gjort något, förklarar Wilma och torkar sina tårar med baksidan av handen.

-Äsch, du hade ju rätt som kallade honom surgubbe, säger Vilja tröstande. Han är faktiskt alltid sur. Om han inte hånskrattar åt någon, det vill säga.

Wilma ler lite,

-Han kanske är sur för att han är så kort. Såg du hur mycken kortare han är än fröken? Jag har läst att korta människor ofta blir diktatorer för att väga upp för sitt komplex över att vara så korta.

-Fast det är väl Regina Lundberg som är diktatorn på den här skolan, säger Vilja och skrattar.

-Flickor!

De vänder sig båda om och får syn på Regina Lundberg, på väg mot dem över skolgården.

-Väldigt vad ni sitter och pratar hemligheter. Passa på och ät lunch nu med er.

-Ja Fröken.

-Och du, Wilma, du ska inte överdriva det där som just hände. Du är nog lite känslig, tror jag. Säger Regina.

-Jo, jag är kanske det, säger Wilma och sänker blicken.

-Seså, in mer er och ät nu!

Vilja tar Wilma under armen och tillsammans går de upp för den långa stentrappan in mot matsalen.