tradgardsmastarensbarn.blogg.se

Juni 2005 

-Vet du om att jorden ska gå under?

Cindy sitter hemma i Viljas vardagsrumssoffa. De har en skål med kakor framför sig på bordet som mamma har bakat, varsitt glas med ekologisk svartvinbärssaft. Ute är himlen alldeles blå utan några moln, vinden sveper förbi då och då och får trädens löv att rassla sakta.

Det är sommarlov och Vilja och Cindy har spenderat dagar med att springa runt ute och leka. De har blivit lite äldre nu och Cindy säger att egentligen ska man inte leka när man är i deras ålder. Men det är okej på sommaren när alla är bortresta, ingen av hennes kompisar från Centrumskolan kan ju se henne ändå.

-Vad menar du? Säger Vilja och tar en klunk av sin saft.

-Jorden, upprepar Cindy dramatiskt, ska gå under! Hon spärrar upp ögonen. Idag! Det står det i tidningen, de pratar om det på TV, överallt! Har du inte sett?

-Jag brukar inte titta på TV, men mamma har inte sagt något.

– Det är en komet som är på väg mot joden, förklarar Cindy. Den rör sig allt snabbare, och den kommer krascha och förstöra allting! Alla kommer dö!

-Oj, är det sant? Utbrister Vilja förvånat.

-Kan du förstå, säger Cindy långsamt, att det här är sista dagen vi någonsin kommer träffa varandra!

-Oj, nämen... vi vet väl inte det? Säger Vilja tveksamt.

-Bara i livet efter detta då, säger Cindy, och nu låter hon sådär dramatisk igen. Fast tänk om vi inte kommer till samma! En av oss kanske kommer till himlen och den andra till helvetet!

Hon lutar sig tillbaka i soffan och tar en tugga av kardemummakakan.

Några smulor faller ned på soffan.

-Jag kommer nog till helvetet, säger hon sakta.

-Varför säger du så? Undrar Vilja.

-Jag är dum mot min lillasyster ibland, och en gång dödade jag en fjäril. Och fjärilar är nästan som änglar, ju. Och så ljuger jag för mina föräldrar ibland, för de tycker inte att jag ska vara hemma hos dig så mycket.

-Varför inte det?

-De tycker du är lite konstig, säger Cindy. Och det är du ju, fast jag gillar det!

-Varför tycker de jag är konstig?

-Du går ju i den där konstiga skolan, och så är du vegetarian. Pappa brukar skämta om att du bara äter sallad och en morot till lunch.

-Men det gör jag ju inte, säger Vilja, du får säga till honom att vi äter hirsbiffar och...

-Vet du, det spelar faktiskt ingen roll. För om jorden verkligen går under idag, då kommer vi aldrig kunna äta mer. Det är bäst att vi äter upp hela den här kakan!

Hon tar en skiva kardemummakaka och proppar i munnen. Vilja reser sig upp för att ta undan efter dem men Cindy griper tag i hennes arm så hårt att naglarna skär in i huden.

-Vilja! Jag vill inte dö!

Vilja vet inte vad hon ska säga. Cindys ögon är ännu större nu och hon ställer sig upp och ser sig om i rummet.

-Kom, säger hon och drar Vilja med sig ut i hallen.

-Var ska vi?

De rusar ned för trappan, ut genom porten och över parkeringsplatsen. De snubblar över trädrötter och snavar fram över mossa, upp för berget på baksidan av huset, in bland träden.

Cindy stannar till vid den höga tallen som växer i mitten av berget. Vilja och hon brukar klättra i den. Stammen är bar och grenarna börjar först en bit upp, det är svårt att ta sig upp men de har lyckas hitta ett knep för att lyckas.

-Sträck ut dina händer, befaller Cindy, och Vilja kupar sina båda händer så att Cindy kan sätta ned sin fot och sträcka sig upp mot trädet. Hon griper tag om den lägsta grenen, hänger och dinglar högt uppe i luften ett tag med svarta hårtestar som hänger halvt för ansiktet, sedan griper hon tag om nästa gren och svingar sig upp på grenen med hela sin kropp.

-Vad gör du? Säger Vilja som står nedanför.

Cindy svarar inte. Hon sätter sig ned på en av de tjockaste grenarna, lutar huvudet mot stammen och stirrar ned med uttryckslös blick.

-Jag tänker begå självmord, säger hon med låg röst. Det finns ingen mening. Vi kommer ändå alla att dö.

-Sluta Cindy, säger Vilja, säg inte sådär.

-Jag tänker göra det!

-Cindy, kom ner, vädjar Vilja, sluta göra sådär!

Cindy slänger med ena benet och ser ned mot marken där Vilja står.

-Jag undrar hur fort det går att dö, säger hon fundersamt, om man dör direkt, jag vill inte känna smärta. Jag kanske blir en ängel, Vilja, då kan jag vaka över dig.

-Snälla, sluta, säger Vilja, kom ner, bara.

-Okej.

Cindy tar ett språng och hoppar ner på marken. Vilja skriker till, Cindy faller och landar på mage i busken nedanför.

-Cindy! Cindy!

Vilja rusar fram och vikar undan de snåriga grenarna på busken. Cindys ansikte blir synligt, hon skrattar gällt.

-Du anar inte hur dum du ser ut! Vad rädd du blev! Vad rädd du blev, Vilja!

Hon hoppar upp på fötter igen och borstar bort barr och mossa från de tighta Scala-jeansen.

-Visst var det roligt! Säger hon och skrattar. Bli inte sur, hallå, jag skojade ju bara, har du ingen humor eller?

Hon puffar till Vilja i sidan och Vilja ler lite motvilligt. Hon kan inte vara arg på Cindy.