Kapitel 1
"Världen är god
Världen är sann
Världen är hel
Världen blir hel”
Citat taget ur minnet från waldorfskola
November 2013 – Kapitel 1
London. Sen höst.
Regniga gator, en enda grå massa av människor, dimma och en kylig fuktighet i luften. Hon sitter ensam, ensam i ett ruckel till lägenhet, värmer sig mot elementet med en kopp ångande te i fönsterbrädet. Ser ut med håglös blick. Smuttar på teet, bränner sig och ställer irriterat ifrån sig koppen. Hennes fingrar är stela av kyla. Hon reser sig upp och går över det kalla golvet, hämtar den rosaluddiga filten från fåtöljen och sveper in sig i den. Sätter sig vid fönstret igen. Andas mot glaset, gnuggar fingrarna mot varandra för att väcka dem till liv igen.
-Okej, mumlar hon, okej.
Hon måste skriva. Trots att hon fryser. För att åter hitta värmen måste hon skriva. Små, små bokstäver i svart utsmetat bläck. Hon kan skriva med bläck nu, ingen kan hindra henne. Hon kan ha en tröja med tryck om hon vill, måla naglarna knallröda och bära flera lager smink. Hon kan läsa serietidningar om det skulle falla henne in, dricka läsk och strunta i att det är kolsyra och socker i. Hon kan prata med vilken dialekt om hon.
-Eta... mumlar hon tyst för sig själv, eta.. rev.. räv.. rev.
Ordet fastnar på tungan. Hon får en obehaglig känsla i kroppen, ryser till lite, och det är inte kylan den här gången. Framför sig hör hon en röst som skriker, känner lukten av söt parfym blandat med svett,
Slarvig, svag, värdelös... duktig... värdelös...
Duktig, men ändå värdelös. För duktig. Alltid den tysta och snälla, den som får sitta bredvid bråkstakarna, för att lugna ned dem. Lilla Vilja, lilla duktiga tysta Vilja. Lilla, lilla, lilla Vilja.
Hon slår pennan i golvet, reser sig upp igen och börjar ilsket marchera av och ann i rummet.
Hon kan höra rösten igen,
-Kan du bli arg, lilla Vilja? Det trodde man inte. Nej, ni får sova på den tunna madrasserna, det är sånt man ska klara av här i livet. Nu ska ni inte vara uppkäftiga.. nu ska ni inte...
Det regnar. Tusentals hårda droppar hamrar mot fönsterglaset. Vilja är tjugofyra. Hon är ensam och fryser. Fylld av hat och ilska. Om hon inte skriver kommer hon aldrig kunna släppa taget, aldrig kunna leva vidare – leva ett normalt liv.
Hon ser för sig Antes ansikte. Hur hans ögon ber henne, ber henne att hjälpa.
-För dig, Ante, mumlar Vilja. För dig, Ante, ska jag skriva det här.
Ante, det är för dig.