tradgardsmastarensbarn.blogg.se

September 2000 

”Jag skådar ut i världen...”

Klassen står uppställda bakom sina bänkar med armarna korsade över bröstet, fötterna bredvid varandra, så nära att de snuddar varandra, och blicken stadigt fäst mot tavlan där klassföreståndare Regina Lundberg står. Bakom henne är den svarta tavlan som ännu har lite klotter kvar från gårdagens mattetimme, någon har slarvigt suddat ut det men det går fortfarande att skymta siffrorna vid tavlans nederkant, och upphöjt till. Längsmed tavlans vänstra sida är det draget ett snirkligt streck och där står städschemat. Denna vecka städar: Esmeralda och Anders. Under har fröken Regina ritat en blomma.

”Där solens strålar lysa, där nattens stjärnor gnistra”,

Klassen fortsätter att mala och Regina kastar en tillrättavisande blick mot Ante som just sneglat  drömmande ut genom fönstret.

”Där växter livfullt spira, där tunga stenblock vila…”

Vilja står i mitten av klassrummet, bredvid Ante när de läser morgonspråket. Hon har blivit placerad där eftersom hon är så lugn och tyst, medan Ante är bråkig. Vilja sneglar på Ante från sidan och ser att han tittar ut genom fönstret igen. Hoppas inte fröken ser, då kommer hon säga till honom igen inför hela klassen. Vilja byter fot och Ante fortsätter att stirra ut genom fönstret.

”Där männskan i sin själ, åt anden boning ger. Jag skådar in i själen som lever i mitt inre...”

Väggarna i klassrummet är blekrosa. Den rosa färgen är smutsig och lite urblekt, hon längtar bort. Bänkarna de har är i ljust trä, handgjorda och tydligen mycket dyra. Vilja ser ned på träets lite skrovliga yta, hur det sluttar lite nedåt, och i skåran upptill ligger två av hennes färgpennor som hon glömt att lägga tillbaka i bänken. De är korta och trubbiga och gå knappt att hålla längre i handen, de skaver mot handflatan varje gång hon försöker skriva med dem. Men hon kan inte få nya pennor, fröken säger eleverna inte får slösa utan måste vara rädd om det de har.

Längs klassrummets väggar hänger teckningar som eleverna har gjort. I fönstret står små figurer i bivax uppställda, de blekvita gardinerna hänger ända ned till golvet och utanför fönstret skymtar en övergiven skolgård. Utmed väggens andra sida står ett bord där man radat upp klassens små virkade korgar. De är inte riktigt färdiga än, men de måste vara färdiga till basaren nästa vecka. Då kommer alla föräldrarna och tittar på sitt barns kreation och fröken brukar berätta om vem som varit duktigast, jobbat på flitigast och gjort den finaste korgen. Vilja våndas, hon har inte hunnit så långt som de andra och hon vet att hon flätar för hårt, det sa fröken åt henne. Hon försökte öva hemma, det gick bra, men så fort hon kommer till skolan blir hon nervös och gör fel igen. Hon försöker hela tiden undvika frökens blick, vill inte att fröken ska komma och titta, säga att korgen är slarvigt gjord och att hon måste börja om från början. Då kommer hon hamna allra sist igen, kanske måste sitta kvar efter skolan, ensam med fröken. Vilja ryser lite. Frökens läppar är hårda som ett tunnt streck och Vilja är rädd för hennes tillrättavisningar. Hon önskar ibland att hon bara kunde bli osynlig, försvinna, så att fröken inte skulle se henne. Om hon bara vore lika duktig som Esmeralda. Esmeralda gör alltid så fina korgar och på basarerna brukar fröken visa upp hennes korg som exempel på hur duktig klassen är. Esmeraldas föräldrar kan vara stolta, säger fröken, er dotter är en riktig liten solstråle.

Vilja suckar tyst. Hon märker att morgonspråket är färdigt och skyndar att låta armarna falla längs sidorna.

-God morgon kära klass tre, säger fröken.

-God morgon kära fröken Regina.

Stolar gnisslar när alla sätter sig ned på sina platser. Regina ler ut mot klassen och sätter sig ned i stolen bakom katedern,

-Idag ska jag berätta för er om fåglarna, säger hon.

Vilja kan ur ögonvrån se hur Esmeralda lutar sig lite bakåt i stolen medan hon omärkbart smyger in ena handen innanför bänken och tar fram några bokmärken som hon börjar titta på. Det ser ut som bokmärken med änglar. Bredvid henne sitter Melinda och tittar fram mot tavlan med koncentrerad blick. Hon verkar känna på sig att Vilja ser på henne och vänder lite på huvudet åt Viljas håll. Deras blickar möts och Melinda ger henne ett hastigt litet leende innan hon åter vänder sin uppmärksamhet mot tavlan.

-Fåglarna flyger bort härifrån när det är vinter, säger fröken, eftersom de vill leta efter varmare platser, de kommer tillabka när det blir vår och alla vitsipporna slår ut.

Viljas blick vandrar vidare till Ante, han vickar långsamt fram och tillbaka på stolen och frökan avbryter plötsligt sin berättelse.

-Sluta vicka på stolen, Anders, annars får du gå ned med stolen till vaktmästaren på rasten och få den lagad igen.

Ante sitter stilla och frökan reser sig upp från sin stol och lutar sig mot katedern medan hon pratar,

-Det är bara en del fåglar som stannar kvar, som tallgoxen, blåmesen... det är de fåglarna man brukar ge mat åt på vintern. Men de andra fåglarna ger sig av, som ni kommer ihåg från Nils Holgersens berättelse så flyger gässen till varmare trakter. Men jag tänkte berätta om en alldeles speciell fågel, och om hur den fick sin färg.

Fröken sätter sig upp på katedern där hon sitter och ser ned på klassen medan hon berättar. Läppstiftet är ett mörkt rött streck när fröken talar och lite rött har kommit på framtänderna,

-Det var en ovanligt ensam fågel som var alldels blek utan några färger. Medan de andra fåglarna kunde lysa med sina färgglada fjädrar hade den här fågeln inget att komma med, den var alldeles utan färg och satt på en kvist och såg på de andra fåglarna.. Men så fick fågeln ett ärofyllt uppdrag, och det var att flyga och  bygga ett litet bo där den kunde lägga sina ägg.

Fröken lutar sig lite framåt medan hon pratar och den långa stripiga håret faller fram i ansiktet. Vilja ser bort mot Melinda igen som har börjat fläta sitt hår i massor av små flätor.

-Och när fågeln lagt sitt ägg var det alldeles sparkande av färger, i blått och i vitt, och det var det finaste ägget man kunde tänka sig. Därför fick fågeln en skvätt av blått i sina fjädrar och kunde nu vara en stolt fågel som kunde lysa precis som alla de andra fåglarna, förstår ni. Utan fåglarna skulle inte våren komma, avslutar Regina och ler så att lite av det röda läppstiftet på tänderna skymtar igen. Hon ser ned på klassen från sin kateder,

- Har ni tittat på fåglarna där ute, hur de flyger runt och utför sina sysslor? Ni ska få som läxa till imorgon att titta lite extra på dem och ta med er en berättelse om en fågel ni tyckte särskilt mycket om. Då ska alla berätta om sin fågel imorgon och vi ska försöka litsa ut vilken fågelart det var ni valde.

Esmeralda räcker upp handen.

-Ja, Esmeralda? Säger fröken.

-Jag kan inte göra läxan för mamma och pappa ska ta med mig på teater ikväll, förklarar Esmeralda.

-Då behöver du inte göra läxan, säger fröken, du kan istället berätta något om teaterpjäsen du såg. Men ni andra, fortsätter hon, ni måste komma med en fågelberättelse till imorgon.

Vilja kastar en blick på Ante som verkar vara någon annanstans i tankarna. Hans bara fötter sticker ut från under bänken och Vilja kan se att han har ett blåmärke på smalbenet. Han verkar inte ha något plåster, kanske hon ska ge honom ett plåster på rasten.

-Anders, säger fröken strängt, men Ante reagerar inte.

-Anders! Hallå, har du vax i öronen?

Ante tittar nu på fröken utan att säga något.

-Anders, jag vill inte att du tänker på annat, när du är i skolan ska du vara aktiv och lyssna. Hörde du till exempel vilken läxa ni har till imorgon?

-Nåt om en fågelholk?

Klassen fnittrar och tittar på Ante.

Esmeralda räcker upp handen.

-Ja, Esmeralda, kan du tala om för Anders vad vi har för läxa?

-Vi ska berätta om en fågel, säger Esmeralda viktigt, och jag ska berätta om teaterpjäsen jag ska se med mina föräldrar.

Fröken fortsätter att prata och innan det är dags för lunch tar de fram sina blockflöjter för att spela en melodi som de lärt sig. Vilja tittar på Ante och ser att han inte har med sig sin blockflöjt.

-Har du glömt den? Viskar hon, men Ante hinner inte svara innan fröken kommer fram till honom och öppnar hans bänk.

-Inte konstigt att du inte hittar någonting här, säger hon, en sån röra du har! Om du inte har med dig blockflöjten idag heller får du sätta dig och lyssna noga på hur vi spelar idag, utan att störa. Om du är rask hinner du hem under kortrasten för att hämta flöjten till nästa lektion.

Fröken vänder ryggen till och går mot tavlan. Vilja betraktar de små broderade blommorna på frökens tunika och tänker att fröken verkar tycka om blommor. Sedan sätter klassen igång att spela på sina blockflöjter efter direktiv från fröken och när fröken vänder sig om för att skriva något på tavlan passar Ante på att smita ut ur klassrummet. Ingen verkar ha sett något förutom Vilja och hon står tyst och ser efter Antes hukade ryggtavla genom fönstsret.

Hon kan se honom springa över skolgården med de alldeles för stora byxorna som han drar upp då och då för att de inte ska hasa ned. Han försvinner in bakom buskagen vid matsalen och är borta.