tradgardsmastarensbarn.blogg.se

April 2008

För hennes ögon skymtar olika nyanser av blått. Mörkblått, ljusblått, blekblått. Blått som havet. Hon kniper ihop ögonen och färgerna bli till en enda gyllengul massa innanför hennes ögonlock. Det är som om alla färger sluts samman inuti henne, ljuset skär i hennes ögon fast hon blundar och tvingar fram en tår. Hon vill inte att någon ska se henne gråta, stryker bort tåren med baksidan av handen men fortsätter att blunda. Hårt.

Omkring sig kan hon höra det avlägsna ljudet av steg genom korridoren, röster som pratar men hon kan inte uppfatta orden. Vill inte uppfatta dem, anstränger sig för att stänga dem ute. Det är tidig vår och fåglarna sjunger utanför skolan, fåglarna flyger i luften, slår sig ned på trädgrenarna till de jättelika asparna på skolgårdens mitt, och hon avundas dem. De kan känna vinden under sina vingar, behöver inte stanna längre än de själva vill.

Hon koncentrerar sig på att andas, långsamt, ett andetag i taget. Lever man så behöver man inte tänka på något annat, hon skulle kunna strunta i resten av världen och bara andas. Det är trots allt det viktigaste. Andas man inte dör man, ansas men lever man. Så enkelt är det. Och hon andas.

Hon vet att det borde vara lunch nu men sitter ändå kvar på det kalla golvet, ryggen lutad mot väggen och ögonen slutna. Hon kan höra sorlet av röster mycket starkare nu, klasskamraterna som kommer in från rasten för att gå på lunch. Hon sitter kvar, som förstelnad, och när hon försiktigt öppnar ögonen är det första hon ser det krämvita kaklet. Det skär i strupen och hon sväljer några gånger, reser sig beslutsamt upp och går bort mot spegeln som hänger över handfatet. Hon vill inte se sig själv, ändå ställer hon sig där och möter blicken till den främmande personen som stirrar tillbaka på henne ur rödgråtna ögon. Håret hänger ner i ansiktet, det ser smutsigt ut i badrumslampans bleka sken och hon vänder bort blicken. Det knäpper i rören och ljudet får henne att rycka till. Här kan hon inte stanna, hon måste iväg. Hon vrider igång kranen och ser på vattenstrålen, fuktar sina händer och blöter ansiktet med fingertopparna. Hon torkar sig med toalettpapper och det svider lite i huden. Hon skrynklar ihop pappersbiten och slänger den på golvet, öppnar dörren och kliver ut i den dunkla korridoren.

För fönstren hänger gardiner i linnetyg, gulbruna. Längs den mörka tegelväggen sitter teckningar uppe, sådana som niondeklassarna gjort, de får rita i blyerts på teckningstimmarna, så att de ska kunna sudda ut om det blir fel. Fascinerat ser hon på de tunna strecken som utgör porträttet av ett ansikte. Nästa år kommer hennes klass också få börja med blyerts. Än så länge är det färgpennor, eller flytande svart bläck när man skriver. Hon stirrar ned på sina händer som är fulla av små fläckar av bläck. Det är svårt att få det snyggt när bläcket rinner, ändå vet hon hur viktigt det är att få det snyggt. Det är avgörande för betyget.

Det hörs steg i korridoren bakom henne och hon vänder sig hastigt om, men det är inte hennes egna lärare utan Inga-Britt som är lärare till de läkepedagogiska klasserna.

Vilja har alltid tyckt att hon är lite konstig, Inga-Britt, det är som om hon inte är närvarande, som om hon alltid i sina tankar befinner sig någon annanstans. Som om skolan inte är tillräckligt intressant för henne.

-Hej, säger Vilja och Inga-Britt svarar utan att se på henne. Hon går förbi med långsamma, lite hasande steg, och de stora linnebyxorna fladdrar för varje steg hon tar.

Vilja vänder om och rusar ned för stentrapporna, slår upp porten och fortsätter ut på skolgården. Vinden drar igenom träden och får löven att rassla, fåglarnas sång känns fjärran och hon kan inte förstå hur de kan sjunga nu, hur de kan fortsätta sjunga ändå.

Vinden får hennes tröja att fladdra och håret att trassla sig, hon huttrar till av kyla, trots att luften bara är sval. Solen kastar enorma skuggor över skolgården, kring bänken vid matsalen och runt den lilla dungen av träd vid skolgårdens mitt. Hon slår armarna instinktivt om sig själv och går över skolgården med raska steg. Hon är hela tiden på helspänn, beredd på att någon ska stoppa henne, ropa hennes namn med gäll röst, befalla henne att komma tillbaka. Men ingen syns till och hon tar sig osedd bort mot cykelställen, förbi och ut på parkeringen. Vinden tilltar starkare nu och hon börjar springa, springer så fort hon kan med skor som klapprar över asfalten, tvärar över parkeringen, upp på trottoaren och förbi buskarna och trevåningshusen. Vidare över nästa gata, mot skogsdunken längre bort, stentrappan som leder upp för kullen, som är hennes räddning. Friheten som väntar. Hon andas häftigt, rusar nästan rakt in i en äldre man som dyker upp med sin hund, hon har inte tid att stanna och be om ursäkt utan rusar vidare. Gruset knastrar under hennes skosulor, doften av växter sticker fränt i hennes näsborrar. Trappan är brant och lång, buskagen sträcker sina långa grenar en bit över räcket och hon måste veja för att inta springa rakt in i dem.  Vid trappans topp kan hon äntligen stanna. Det skär i lungorna av återhållen smärta, hon böjer sig ned och andas ut, stödjer händerna mot knäna och fortsätter att flämta efter luft. Tårarna kommer utan att hon kan hejda dem och hon skälver och för båda händerna mot ansiktet, torkar sig med tröjärmen men tårarna bara fortsätter att komma. Nu kan hon höra steg och när hon hastigt tittar upp ser hon grannen Agda, en äldre dam med kort grått hår och intensiv blick, komma gåendes lutad mot sin rullator. Agda ser på Vilja med hård blick,

-Vad gör hon här, borde hon inte vara i skolan!

Det är ingen fråga utan en befallning. Vilja svarar inte utan passerar Agda utan ett ord och ökar stegen så mycket som hon vågar

-Jag ska prata med dina föräldrar, kan hon höra Agda säga. Vilja svänger runt hörnet och sjunker ned i en av gårdarna mellan husen, på en övergiven träbänk vid sandlådan.

Det finns ingen återvände nu, tänker hon. Hon kan aldrig komma tillbaka.

Aldrig. Fingrarna kramar hårt om bänkens sidor, så hårt att naglarna skär in i träet.

Aldrig, aldrig, aldrig.