Kapitel 6
Maj 2003
Hasselögon är det första hon minns. Hasselögon som skrattar och sprakar av värme. Hon känner sig trygg, känner sig trygg när han har henne i sitt knä och pratar med henne. En fyraårig Vilja som skrattar in sin storebrors knä, drar i hans hår och han skrattar åt henne och säger åt henne att hon är ett busfrö. Hennes storebror är alltid glad, doftar av skog och har fräknar på den långa näsan. Han har en sned tand som syns när han skrattar och slitna jeans med hål på ena knät. Hos honom är hon inte blyg eller rädd, här kan inget skada henne. Vidar berättar roliga historier för henne, pratar med henne som om hon var vuxen och förstod. Han tar med henne på små äventyr, ut och bygga koja eller åka båt till Skansen. Sitta bak när han cyklar och hålla hårt, hårt om hans midja för att inte ramla av när de susar ned för backen. Hon är alltid lika rädd att de inte ska hinna svänga, att de ska köra rakt in i det höga stängslet framför tunnelbanespåret. Det pirrar i magen och hon kramar så hårt hon kan, blundar. Men Vidar svänger i sista stund och de susar vidare, ingen skada skedd. Hon skrattar så att hon kippar efter andan och Vidar saktar ner och skrattar han också.
Vilja springer till telefonen när Vidar ringer. Hon har precis kommit hem från skolan, sitter på sitt rum för att göra läxorna när hon hör telefonens skarpa signal utifrån köket. Hon kan höra hur mamma tar luren, säger hej, är tyst ett tag och sedan säger: jag ska ge henne telefonen.
-Det är till dig, Vilja!
Vilja flyger upp och rusar ut i köket, hon tar telefonen från mammas utsträckta hand.
-Hej.
-Hej lilla syrran Vidars röst låter som den brukar, fast det raspar lite i bakgrunen, då och då bryts det så hon kan bara höra en bråkdel av vad han säger.
-Hej Vidar.
-Hur mår du?
-Bra. Hur mår du?
-Jag har det bra. Mycket plugg i skolan just nu, och så regnar det och är så kallt. Typiskt London-väder.
-Pratra du engelska hela tiden?
-Nej, skrattar Vidar, jag pratar svenska och så får de gissa vad jag säger.
-Äh, säger Vilja och skrattar också.
-Nä, syrran, jag kan inte prata länge. Ville bara se hur du hade det. Mår du bra? Överlever du skolan?
-Ja, det är bra. Jag har snart sommarlov.
-Skönt för dig! Jag måste gå nu, men ta hand om dig syrran. Älskar dig.
-Älskar dig.
Hon lägger på. Mamma står i dörröppningen med händerna över bröstet.
-La du på? Jag ville ju också prata lite.
-Jag visste inte det.
-Jag får väl ringa upp sen då. Behöver du hjälp med läxorna, Vilja?
-Nej, det går bra.
Det är en regnig gråmulen dag och Vilja går med snabba steg och passar på att kliva lite extra i de stora vattenpölarna på vägen. Hon har på sig de röda stövlarna och den röda regnjackan som mamma köpt åt henne.Luften är frisk och fortfarande fuktig av regnet, det liksom doftar av regn, doftar av vått gräs och asfalt. Vilja kliver i vattenpölen precis nedanför trappan och ser hur vattendropparna sprutar upp och studsar mot hennes gummistövlar. Hon kan inte låta bli att skratta, det ser så roligt ut. Gruset knastrar under hennes fötter när hon går och hon stannar till vid en björk som växer alldeles vid sidan av vägen. Den sträcker sina långa grenar ut mot henne och när hon sträcker sig på tå kan hon nå de nedersta bladen. Några droppar av regn faller ned från börjlövet i hennes utsträckta handflata och hon ser ned på sin hand, föreställer sig att det är en liten pärla hon håller i sin hand. En vattenpräla. Hon blåser försiktigt och ser hur droppen flyttar på sig. Björkpärla, tänker hon, björken gavmig just sin pärla. Hon ser på stammen som verkar len, inte alls som granarna skrovliga stammar, och stryker försiktigt över det vita med pekfingret. Plötsligt kommer hon ihåg att hon har bråttom, att skolan börjar om tio minuter och hon får inte vara sen. Hon springer över gatan medan hon kastar en hastig blick omkring sig för att se att inga bilar kommer. Sedan fortsätter hon upp på trottoaren, förbi den lilla skogsdugen och hänggugan, över nästa gata och förbi parkeringen på skolans baksidan. Väl framme vid cykelställen saktar hon in.
-Hej lilla Vilja!
Den viskande rösten intill henne får henna att rycka till.
Esmeraldas mamma dyker upp bakom henne med Esmeralda vid sin sida, Esmeralda brukar få skjuts till skolan eftersom hon bor lite längre bort, och hon tycker inte om att åka tunnelbana. Emeraldas mamma har stort vågigt hår och ler alltid, hon har på sig en lång blommig tunika och vyda byxor i samma mönster, hon håller Esmeralda i handen och ler mot Vilja. Esmeraldas mamma ler alltid med stängd mun och lätt kisande ögon. Hennes röst är sänkt till en viskning som om hon inte ville störa den hon talar till.
-Minns du när Esmeralda och du brukade leka när ni gick på lekis? Säger Esmeraldas mamma med sin låga röst, så roligt ni hade!
Vilja måste ta ett kliv närmare för att höra vad mamman säger. Hon tänker på när Esmeralda följde med henne hem ibland efter lekis, när de var små. De åt kokostoppar som Viljas mamma bakat, för det var det enda som Esmeralda tyckte om. Sedan lekte de med Viljas dockor inne på Viljas rum. Esmeralda ville ofta bestämma och Vilja brukade låta henne göra det. Esmeralda ville att de skulle leka doktor och då gjorde de det. Fast Vilja egentligen ville vara ute och leka att de var förrymda barnhemsflickor istället, som i Kulla-Gulla och Anne på Grönkulla. Men Esmeralda tyckte inte om att vara ute, hon ville vara inne och sitta på den mjuka mattan i Viljas rum.
-Ska du vara med i skolan idag? Frågar Vilja när hon ser att Esmeraldas mamma fortfarande står kvar brevid sin dotter.
-Nej, jag ska bara prata lite med fröken. Esmeralda har svart nagellack på sig idag, förstår du,eftersom hon var på begravning igår. Så jag ska ska förklara det för fröken.
-Du kanske får tvätta bort nagellacket, säger Vilja.
-Jag vill inte, det svider så,svarar Esmeralda.
Nu öppnas porten till skolbygganden och fröken blir synlig. Hon håller den stora mäsingklockan i handen och ringer med den. Den pinglar högt och gällt över skolgården och barnen som stått samlade i skolgårdens bortre ände kommer nu springande mot skolhuset.
-Regina, säger Esmeraldas mamma med sin mjuka röst, jag skulle vilja prata med dig om Esmeralda.
Vilja går förbi dem och in i skolhuset. Hon följer med de andra barnen in genom klassrummet där de tar av sig sina skor och byter om till tofflor.
Vilja får syn på Ante som satt sig ned vid skoställen och ser ned på sina bara fötter.
-Ante, säger Vilja och går fram till honom, har du inga tofflor?
-Nej, säger Ante och ser olyckligt på henne.
-Men har inte dina föräldrar köpt tofflor till dig?
-Nej.. Men jag ska gå och titta nere i källaren idag efter skolan, det kanske finns någon som har ett par tofflor i sitt förråd.
-Men Ante! Säger Vilja förfärat, du kan ju inte stjäla från någon annan!
-Det är inte stjäla, jag lånar bara.
-Men ändå, säger Vilja. Du, här, ta mina.
Hon sparkar av sig sina ulltofflor och Ante tittar förvånat på henne.
-Men då har ju inte du några.
-Jag säger att jag tappat bort mina så köper mamma nya åt mig. Ta dem, du.
-Tack, säger Ante och sticker sina barfotafötter i tofflorna. Vad mjuka de är, lägger han till och tittar fascinerat på dem, alldeles lena.
Fröken Regina kommer in i klassrummet och sorlet tystnar omedelbart. Hon ställer sig i dörröppningen och barnen ställer sig i kö för at ta i hand och säga godmorgon.
-Godmorgon Vilja,säger fröken och tar ett hårt grepp om Viljas hand.
-God morgon, säger Vilja och skyndar sig vidare in i klassrummet. Stolarna står i en ring, de har inte fått sina bänkar än, bara på Målningstimmarna när man måste ha en bänk. Annars sitter de i ring, inte förrän nästa år ska de få sina bänkar. Vilja längtar, hon tänker på hur underbart det ska bli att ha en alldeles egen bänk. En gång smög hon in i femmornas klassrum på en rast för att titta på deras bänkar, försiktigt drog hon med fingrarna över träet och ryste lite.
-Godmorgon kära klass tre, säger fröken som nu ställt sig framför tavlan. Klassen svarar:
-Godmogon kära fröken Regina, och Regina tittar på Ante med sträng blick,
-Inga händer i fickorna, Anders!
Efter morgonspråket sätter de sig ned på sina stolar och fröken går bort till kaderen och säger åt dem att ta upp sina läseböcker.
-Har ni läst kapitel två,som ni hade i hemläxa? Säger hon och går bort och sätter sig i rirngen med dem. Vilja tittar på frökans händer som ligger knäppta i knäet, hon har flagnat rött nagellack på naglarna.
-Melinda, kan du berätta vad kapitlet handlade om? Säger fröken och Melina tummar nervöst på boken i sin hand.
-Den handlade om en räv och en hare, säger hon snabbt, och de skulle springa kapplöpning och räven trodde att den skulle vinna eftersom den har längre ben. Men sen så vann haren i alla fall för den hittade en genväg och skuttade jättefort i mål.
-Man säger inte jättefort, säger fröken tillrättavisande, det är talspråk. Du kan säga VÄLDIGT fort, istället.
-Väldigt fort, upprepar Melinda.
-Bra, det stämmer, det märks att du har läst kapitlet. Kan någon tala om för mig vad det här kapilet lärde er?
Klassen sitter tysta och Esmeralda räcker upp handen.
-Ja, Esmeralda?
-Det lärde oss att man inte ska tro att man är märkvärdig, haren var listigare är räven fast den var mindre.
-Det stämmer, säger fröken. Lärde ni er något mer?
-Jag trodde det var rävar som var listiga, säger Anastasia, som sitter bredvid Vilja.
-Inte i den här berättelsen, svarar fröken, här var det haren som var listigast. Nu ska vi läsa nästa kapitel, och vi ska öva oss på högläsning. Vem vill börja läsa... Esmeralda?
Vilja känner en klump i halsen och sväljer hårt, hon stirrar ner på boksidan framför sig och tycker att bokstäverna blir lite suddiga framför hennes ögon, så hårt koncentrerar hon sig.
-Ja hatar högläsning, viskar Anastasia intill hennes öra, och Vilja blir lite lättad över att hon inte är ensam. Hon hör Esmeraldas röst läsa men lyssnar inte på orden utan koncentrerar sig på att följa med i texten. Det blir Antes tur och han läser långsamt och stakande, till slut avbryter fröken honom,
-Anders,du har inte övat. Du får bakläxa att läsa om det här kapitlet igen hemma. Vilja?
Vilja harklar sig och tittar ner på sidan, hon börjar läsa med försiktig röst.
-.... men haren skuttade så fort den bara kunde och hittade en hemlig väg genom skogen. Räven, som....
-Vilja!
Vilja tittar upp,
-Vadå, fröken?
-Kan du säga den sista meningen igen?
-Räven, upprepar Vilja, som...
-Hur stavar du det ordet, Vilja?
-R-Ä-V-E-N, säger Vilja och tittar på fröken. Ljudet känns konstigt och ovant i hennes mun.
-Alldeles riktigt, det stavas med Ä. Ändå säger du det med E, varför gör du det?
Vilja rodnar,
-Det är Stockholmska, fröken.
-Det är inte riktig svenska,avbryter fröken, man säger inte ”reven”, det heter RÄVEN, det är korrekt svenska. Anastasia, du kan fortsätta läsa.
Vilja känner hur det hettar i kinderna och hon stirrar ner i boken.
När skoldagen är slut stoppar Vilja ner läseboken i ryggsäcken och går ut tillsammans med resten av klassen. Hon och Anastasia har sällskap bort till cykelställen där Anastaisa låser upp sin cykel.
-Vem är det där? Säger hon till Vilja.
-Vem då?
Anastasia nickar bort mot parkeringen där Cindy sitter uppflugen på en blå sandlåda och tittar på Vilja och Anastasia med hård blick.
-Åh, det är en som jag känner, säger Vilja. Vi ses imorgon!
-Hejdå, ropar Anastasia efter henne medan Vilja går bort till Cindy.
-Vem var det där? Är det första som Cindy säger.
-Min kompis Anastasia.
Cindy brister ut i ett hest skratt,
-Anastasia? Vilket knäppt namn! Gillade hennes föräldrar att titta på Disney eller?
-Nä, vadå, jag tycker det är fint.
-Tycker du?
Anastasia hoppar upp på sin cykel och cyklar förbi dem,
-Hejdå, ropar hon och vinkar.
-Vilken ful hjälm hon hade, säger Cindy.
-Jag visste inte att du skulle vara här, säger Vilja, har inte du skola?
-Nä, jag slutade tidigt idag och jag tänkte överraska dig. Blev du inte glad?
-Jo, det är klart jag blev!
-Bra. Ska vi gå till köpcentret?
-Jag har inga pengar, säger Vilja, men vi kan gå och titta.
-Jag har fått min månadspeng, säger Cindy, kom så går vi!
De går arm i arm, på väg mot köpcentret som ligger på promenadavstånd från Viljas skola. Regnet har avtagit nu och solen kikar fram mellan molnen, Vilja kränger av sig sin regnjacka och lägger den i ryggsäcken. Hon känner sig lycklig och fri där hon går med Cindy, en bil går förbi och tutar.
-Usch,säger Vilja.
-Äh, de tittar för att de tycker vi är snygga, säger Cindy överlägset.
-Men vi känner inte ens han som var i bilen!
-Det spelar väl ingen roll, säger Cindy. Jag tror nog mest att han tutade på mig. Bilarna brukar tuta på mig, det är för att jag gillar att klä mig lite utmanande.
-Vad betyder det?
-Typ... lite vågat, liksom, säger Cindy och slänger med håret. Vill du ha ett tuggummi?
De kommer fram till köpcentret och Cindy drar med sig Vilja till HM.
-Jag vill titta på örhängen, säger hon.
De ställer sig vid smyckena och Cindy börjar ta ned de örhängen hon tycker om, de hon inte tycker om skrattar hon åt.
-Titta på de här! Vem vill gå runt med ett par stora köksbär i öronen? Haha!
Vilja skrattar också. De tittar vidare på väskor, hårfärg och kläder.
-Jag gillar såna här toppar, säger Cindy och de stannar upp vid en hylla med skylten ”Ta tre, betala för två”. Vilja tar ned ett linne och tittar på det. Tyget känns tungt och lite halt mellan hennes fingrar.
-Den är ganska kort och lite urringad, säger Cindy, det kanske inte är riktigt din stil.
-Nä, säger Vilja, antagligen inte.
-Vilken färg skulle jag passa i?
Cindy håller upp ett organe linne framför sig och sedan ett ärtgrönt.
-Jag gillar starka färger, säger Cindy. Sedan gillar jag rosa, fast inte på kläder.
-Behöver ni hjälp?
Expedieten stannar till bredvid dem och Cindy hänger snabbt tillbaka topparna.
-Nej tack, vi bara tittar.
-Vet du var vi ska gå nu? Säger Cindy och tar Viljas arm när de går ut från HM och stannar till vid ett fik precis ovanför rulltrappan.
-Vart då? Säger Vilja nyfiket.
-Carlings! Kom!
De småspringer genom köpcentret, passerar ytterligare ett fik där man kan höra skramlet avbestick och tallrikar. Sedan går de förbi Bokia och stannar till vid Carlings.
-Jag tycker om de här lila tröjorna, säger Cindy och håller upp en lila tröja med glittertext över bröstet och dragkedja. Skulle inte du också vilja ha en sån här?
-Joo, säger Vilja och tittar längtansfullt på tröjan.
-Du borde ha lite mer såna här kläder, säger Cindy, det skulle passa dig! Och förresten kan vi se ut som systrar, om vi har likadana tröjor!
-Fast jag har inga pengar, säger Vilja.
-Kan du inte ringa din mamma och fråga om du kan få din månadspeng i förskott?
Vilja skakar på huvudet,
-Nej, det känns inte rätt. Jag väntar hellre.
-Äsch, vet du, säger Cindy och hennes ögon lyser upp, jag har ungefär en sån hör tröja hemma. Jag har vuxit ur den, men jag tror att den är precis sin storlek. Du kan få den om du vill!
-Kan jag följa med hem till dig och pröva?
-Nej, säger Cindy, jag får inte ta hem kompisar. Men jag kan springa upp och hämta den åt dig. Då blir vi som riktiga bästisar, bästa bästisar med likadana tröjor!
Hon skrattar och tar Cindy om armen,
-Kan jag följa med dig hem sen och äta middag?
När Cindy har gått hem, sent på kvällen,kommer mamma ut och sätter sig med Vilja i vardagsrummet. Pappa har precis kommit hem från jobbet och har satt sig ute i köket med en tidning, radion står på där ute och Vilja kan höra intromelodin till Fågelskådarna, och programledaren börjar prata på skånska om vilka fåglar hon sett. Vilja sitter hoprkupen i soffan med läseboken i knäet.
-Vilja, gumman? Säger mamma och ser upp från sin bok.
-Ja?
-Vad är det för tröja du har på dig egentligen?
-Jag fick den av Cindy. Vilja ser ned på den lila tröjan med glittertext. Det står SUPER GIRL på den.
-Men Vilja gumman, säger mamma igen, och nu har hon den där olycksbådande rynkan i pannan. Den där tröjan är inget att ha. Du behöver inte ha en tröja med glitter på, det är ju du som ska glittra, Vilja, inte din tröja!
-Hans! Ropar hon ut i köket och pappa svarar med ett grymtande.
-Kom ut hit ett tag är du snäll!
Vilja kan höra hur pappa lite irriterat viker ihop tidningen och en stund senare kommer han in i vardagsrummet. Han har på sig en rutig skjorta och ett par manchesterbyxor, håret är lite rufsigt och han ser trött ut.
-Titta, Viljas nya vän, Cindy, gav henne den här tröjan.
-Jaså, säger pappa och tittar på Viljas tröja, väldigt mycket glitter där, Vilja.
-Inte bara det, det är tryck på den. Såna tröjor får de inte ha i skolan!
-Men jag kan väl ha den hemma, säger Vilja bedjande, jag behöver inte ha den i skolan.
-Jag vet inte Vilja, gumman. Vi får prata mer om det sen, lägg undan tröjan så länge. Du kan väl gå in i ditt rum och läsa läxorna så kan jag och pappa prata lite? Jag kommer in till dig sen, gumman.
Vilja tar boken under armen och går in på sitt rum. Hon stänger dörren men står kvar och lyssnar när mammaoch pappa pratar ute i vardagsrummet. Hon kan höra mammas, lite gälla röst, och pappas mera låga, mumlande.
-Hans, jag tycker inte om att hon umgås med den där Cindy, hon har dåligt inflytande på vår flicka. Igår hittade jag ett par turspennor i Viljas rum! Jag sa åt henne att turspennor inte är bra, det gör alldeles för skarpa linjer, så ser verkligheten inte ut, med skarpa linjer! Jag slängde dem och trodde att det var slut, och så kommer hon hem men den där hemska tröjan!
-Cindy verkade vara en trevlig flicka, hörs pappas röst, hon har det nog svårt, det kanske är bra för henne att umgås med vår Vilja. Vilja kanske kan få henne att förändars.
-Eller så är det Cindy som får vår Vilja att förändras! De var ute och bara drog runt i ett köpcenter hela eftermiddagen. Varför kan hon inte vara med de andra flickorna från Mikaelskolan? Jag kanske ska ringa Esmeraldas mamma så kan hon få komma hem till Esmeralda imorgon efter skolan.
-Låt henne umgås med vem hon vill, säger pappa, och hon kan väl få behålla den där tröjan, bara hon inte har den på sig i skolan.
-Jag vet inte, Hans. Det känns inte bra.
-Vilja har bra omdöme,säger pappa, jag litar på henne.
Mamma och pappa flyttar sig ut i köket och Vilja kan höra hur de stänger dörren om sig, hon kan inte längre uppfatta vad de pratar om. Med en suck går hon bort till skrivborte och slår upp läsebokenigen.
-Räv, mumlar hon om och om igen. R-ä-v, ä-t-a... äta, äta....
Hon lutar sig bakåt i stolen och ser upp mot fotot på sin bror igen. Han ler sorgset mot henne och hon känner en klump i halsen. Om han vara var här nu...
Hon tar ner kortet och fingrar på det. Vänder på det och läser: Vidar Ekenros, klass åtta. Hon kan höra hans röst igen, hans röst som liksom skrattar och ögonen som glittrar snällt.
-Vilja, lilla syster, säger han, du måste stå på dig.Låt inte folk köra med dig, du är alldeles för snäll. Du måste lära dig att säga ifrån.
-Men jag vill inte göra någon ledsen, svarar en liten Vilja.
-Du är fin du, säger Vidas och styker henne över håret. Men du måste lära dig att bli lite hårdnackad om du ska överleva här i världen. Folk kan vara väldigt elaka ibland, förstår du, de kan utnyttja att du är så snäll, och till slut finns det inget kvar av dig. Lova mig att våga säga ifrån, var modig.
-Jag lovar, säger Vilja, jag ska vara modig som du.
Vidar skrattar och rufsar om henne i håret,
-Och jag ska bli snäll som du, syrran.